Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gå ned i grufvan. Man måste ju i alla fall föda barnen, som inte kunde
uträtta något.
»Då har ni arbetat länge i grufvan?» frågade fru Grégoire.
Ett tyst leende lyste upp hustru Maheus bleka ansikte.
»Ja då, ja då ... Tills jag var tjugu år, arbetade jag nere i grufvan.
Doktorn sa*, att jag nog skulle bli kvar i jorden, när jag fick barn andra gången,
för det var, som om något då skulle ha kommit i olag invändigt. Jag gifte
mig för resten vid den tiden och fick tillräckligt att sköta inomhus... Men
på min mans sida ha de arbetat i grufvan i evärdliga tider, ända från
farfars farfar, ja, man vet ju inte hur långt tillbaka, ända från början, när man
tog första taget med hackan borta i Réquillart.»
»Nej men hvad gör då Honorine?» utropade Cécile otåligt. »Mélanie,
gå upp och säg henne, att paketet ligger nederst i skåpet till vänster.»
Emellertid afslutade herr Grégoire helt högt de reflexioner, som väcktes
hos honom genom åsynen af dessa uthungrade varelser.
»Nog finns det här i världen det, som är olyckligt, det är visst och sant;
men kära ni, man måste också medge, att arbetarna inte äro särdeles
förståndiga ... I stället för att som bönderna lägga af sina slantar, dricka
grufarbe-tarna, skuldsätta sig samt ha till sist ingenting att föda hustru och barn med.»
»Det har herrn rätt i», svarade hustru Maheu lugnt. »Man går inte alltid
på den rätta vägen. Det är just hvad jag säger odågorna, när de beklaga
sig... För egen del har jag ju haft tur, ty min man super inte. Men i alla
fall händer det om söndagarna, när han slår sig lös, att han ibland tar
för mycket till bästa; men värre är det inte. Och det är så mycket
hyggligare af honom, som han, med respekt till sägandes, söp som ett svin, innan vi
gifte oss ... Men det hjälper oss ändå inte mycket, att han blifvit förståndig.
Det finns dagar — som t. ex. i dag — då man skulle kunna vända upp och ned
på alla lådorna i huset, utan att en enda styfver skulle ramla ut.»
Hon ville söka att hos dem väcka tanken på de där fem francs’en och
fortfor att tala i samma mjuka tonart, under det att hon förklarade förhållandet
med den fatala skulden, som först inte mycket betydde, men snart växte
och slukade allt. Åtskilliga aflöningsdagar betalade man ordentligt, men
en vacker dag kom man på efterkälken, då var det slut, och man skulle aldrig
mera kunna ta igen skaden. Hålet vidgades; människorna fingo afsmak för
det arbete, som inte ens gjorde det möjligt för dem att betala sina skulder.
Nu var det strunt med alltihopa, de skulle aldrig komma ur knipan, så länge
de lefde. För resten borde man förstå att en grufarbetare behöfde ett glas
för att skölja n%å koldammet. Det började på det sättet, och sedan, när
tråkigheterna kommo, ville han aldrig gå ifrån krogen. Det kan väl också
hända — utan att beklaga sig öfver någon — att arbetarna i alla fall inte
förtjäna tillräckligt.
»Jag trodde», sade fru Grégoire, »att bolaget gaf er fria husrum och
bränsle.
Hustru Maheu sneglade åt kolbrasan, som brann i kaminen.
»Ja, ja, man ger oss kol, den är ju inte vidare utmärkt, men den brinner
i alla fall... Hvad husrum anbelangar, så betala vi inte mera än sex francs i
månaden: det tycks ju inte vara något, men ändå är det ofta rätt svårt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
