Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klockan slog elfva i den lilla kyrkan i grufbyn Tvåhundrajyrti; det var
ett kapell af tegel, dit abbé Joire kom och läste mässan om söndagarna. Där
bredvid hörde man från skolhuset — som likaledes var af tegel — barnens
hackande röster, fastän fönstren voro stängda för den utomhus rådande
kölden. De breda vägarna, hvilka till en del upptogos af småträdgårdar, som
lågo med baksidorna mot hvarandra, voro öde mellan de fyra stora kvarteren
af hvarandra lika hus, och dessa af vintern härjade trädgårdar spridde kring
sig dysterheten hos sin märgelartade, knöliga jord, som de sista grönsakerna
gåfvo ett ruskigt utseende.
När hustru Maheu kom tillbaka hem dit, gjorde hon en omväg för att
gå och köpa potatis hos en grufförmans hustru, som ännu hade kvar af
skörden. Bakom en rad klena popplar, de enda träden på dessa kala fält, låg en
grupp enstaka hus, fyra och fyra tillsammans, omgifven af sina trädgårdar.
Som bolaget reserverade för gruffogdarna detta nya försök, hade arbetarne
gifvit detta hörn af grufbyn öknamnet »Silkesstrumpan», liksom de kallade
sin egen by »Betala-dina-skulder», med oförarglig ironi öfver sitt armod.
»Uff! Nu ä’ vi omsider hemma igen», sade den med paket belastade
modern och puffade in Léonore och Henri, som voro smutsiga och dödströtta.
Framför elden gallskrek Estelle, som vaggades på Alzires armar. Denna
som inte hade mera socker och inte visste, hur hon skulle få den lilla
stackaren att tiga, låtsade sig ge henne bröstet. Ofta lyckades detta knep. Men
den här gången tjänade det ingenting till, att hon drog undan klädningan
och tryckte hennes mun mot sitt magra bröst, en åttaårig sjuk flickas bröst;
barnet blef ursinnigt öfver att bita i skinnet och inte få något.
»Ge mig henne», sade modern, när hon hade lagt ifrån sig sakerna. »Hon
låter en ju inte säga ett ord.»
När hon nr klädningslifvet tagit fram ett bröst, tungt som en lädersäck
och skrikhalsen tvärtystnande hade hängt sig fast vid lädersäckens hals, kunde
man omsider få tala. Allt var för resten i god ordning; den lilla husmodern
hade skött om elden, sopat och städat i salen. Och tyst som det nu var,
kunde man höra farfar snarka däruppe med samma taktmässiga snarkning,
som inte hade upphört ett ögonblick.
»Kors så mycket saker!» mumlade Alzire och tog åt matvarorna. »Om
mamma vill, skall jag laga till soppan.»
Bordet var fullstapladt: ett paket kläder, två bullar, potatis, smör, kaffe,
cikoria och ett halft skålpund pressylta.
»Ja, soppan!» sade modern med trött min, »men först måste vi gå och
plocka syra samt ta upp purjolök... Nej, jag skall sedan koka den åt
kar-larne ... Sätt på potatis, så ska’ vi äta den med lite smör ... Och kaffe, glöm
inte kaffet.»
Men så kom hon med ens att tänka på kakan. Hon såg Léonore och
Henri, som tomhändta lågo och slogos på golfvet, redan uthvilade och krya.
Hade inte dessa storätare under vägen gått och ätit upp kakan i smyg! Hon
örfilade upp dem, fast Alzire, som satte grytan på elden, sökte att lugna henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
