Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
modern inte kom tillbaka. Hon hade tagit upp de sista purjolökarna i
trädgården, plockat syra samt höll just på med att rensa grönsakerna, medan
vattnet i en stor kittel stod på elden och värmdes för karlarnas bad, när de
kommo hem. Händelsevis råkade Henri och Léonore att vara snälla,
if-rigt sysselsatta, som de voro, med att slita sönder en gammal almanack.
Fader Bonnemort satt tyst och rökte sin pipa.
Hustru Maheu flåsade ännu, när fru Hennebeau knackade på dörren.
»Vi få väl lof att stiga på, snälla mor?»
Storväxt, blond, lite tung i fyrtitalets yppiga mognad, smålog hon
med ansträngd nedlåtenhet utan att alltför mycket visa sin fruktan för att
fläcka ner sin klädning af bronsfärgadt siden, hvaröfver hvilade en kappa af
svart sammet.
»Stig in, stig in!» sade hon upprepadt till sitt främmande. »Vi störa
inte någon... Nå, här är ju också snyggt, och ändå har denna duktiga
hustru sju barn. Sådana äro alla hushållen... Jag nämnde ju, att bolaget hyr
ut huset åt dem för sex francs i månaden. En stor sal i undervåningen, två
rum ofvanpå, källare och trädgård.»
Herrn med ordensbandet och damen i pälskappan, som på morgonen
hade kommit med tåget från Paris, spärrade upp sina undrande ögon och deras
ansikten uttryckte deras häpnad öfver dessa oväntade saker, som alldeles
förbryllade dem.
»Trädgård!» upprepade damen. »Men här skulle man ju vilja bo, det
är förtjusande!»
»Vi ge dem kol, mera än de bränna», fortsatte fru Hennebeau.
»Läka-kare besöker dem två gånger i veckan; och när de bli gamla, få de pension,
fast man inte gör något afdrag på af löningen.»
»Åh, riktigt ett förlofvadt land!» mumlade förtjust den gamle herrn.
Hustru Maheu hade skyndat att bjuda stolar. Damerna betackade sig.
Fru Hennebeau kände sig redan trött, sedan denna roll af djurföreviserska
hade beredt henne ett ögonblicks förnöjelse i hennes landsförvisnings
ledsamhet; men hon erfor genast obehaget af den fadda lukten af armodet, trots
den utsökta snyggheten i de hus, dit hon vågade sig in. Hon för öfrigt bara
upprepade små lösryckta fraser, som hon hört utan att någonsin vidare fråga
efter detta folk af arbetare, som sträfvade och ledo i hennes närhet.
»Åh, de söta barnen!» mumlade den främmande damen, som fann dem
förfärliga med deras alltför stora hufvuden med rufsigt, lingult hår.
Hustru Maheu fick tala om, hur gamla de voro, och af artighet frågade
de henne också om Estelle. Fader Bonnemort hade vördnadsfullt tagit
pipan ur munnen, men han var ändå fortfarande ett föremål för deras oro, så
härjad som han var genom sina fyrti år i grufvan, med sina styfva ben,
under-gräfda kroppshydda och likbleka ansikte. Och när han fick ett häftigt
host-anfall, tyckte han, det var bäst att gå och spotta därute, ty han trodde, att
hans svarta spott skulle förefalla de främmande otäck.
Alzire gjorde riktig lycka. En sådan liten näpen hushållerska med
handduken framför sig. Man lyckönskade modern till att ha en liten flicka,
som för sin ålder redan var så förståndig. Om puckeln talade ingen; blickar
fulla af ett med ett visst obehag blandadt medlidande riktades ständigt mot
den stackars lytta varelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
