Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter att hos Rasseneur ha ätit sin soppa, gick Etienne upp på den lilla
vindskammare, som han skulle ta i besittning, midt för Voreux. Där föll
han fullt påklädd ned på sin säng, alldeles förbi af trötthet. På två dygn
hade han inte sofvit fyra timmar. När han vaknade i skymningen, låg han
en stund bedöfvad, utan att känna igen, hvar han befann sig. Och han
kände sig så olustig, var så tung i hufvudet, att han knappt kunde stiga upp
för att hämta lite frisk luft, innan han åt kvällsmat samt gick och lade sig
för natten.
Utomhus blef luften allt mildare och mildare. Etienne gick på måfå
rakt fram endast för att skaka af sig febern. När han gick förbi Voreux,
som redan nere i sitt hål låg försänkt i mörker och där inte en enda lykta
ännu brann, stannade han ett ögonblick för att se, när grufvans
dagsverks-arbetare gingo därifrån. Det var säkert sex klockan slog; hisskarlar, lastare
och stalldrängar gingo skockvis sin väg, blandade med sortererskor, hvilka
man knappt kunde skönja i det tilltagande mörkret, men hvilkas skratt man
hörde.
Först kommo mor Brulé och hennes måg Pierron. Hon trätte på
honom, därför att han icke hade bistått henne i en tvist med en förman
angående beräkningen af hennes dagsverke.
»Du förbannade ynkrygg! Ska’ det vara en karl, som låter stuka sig
af en af de där sluskarna, som gnaga oss inpå benen!»
Pierron gick helt lugnt med henne utan att svara något. Men till sist
sade han:
»Skulle jag kanske rusa på min förman för att skaffa mig ledsamheter?
Nej tack!»
»Ja, så kryp då, bäst du vill!» skrek hon. »Men herre Gud, om min
dotter hade lydt mig!... Det är då inte nog med, att de ha tagit lifvet af
min far, du skulle kanske också vilja, att jag ska1 tacka dem? Nej, jag vill
se deras hjärtblod!»
Deras röster dogo bort, Etienne såg henne försvinna, med sin örnnäsa,
sina hvita, fladdrande hårtestar, sina långa magra armar, som gestikulerade
ursinnigt. Men så kom ett par ynglingars prat bakom honom att lyssna.
Han hade känt igen Zacharie, som väntade där och som hans vän Mouquet
nu hunnit upp.
»Kommer du nu?» frågade den sistnämnda. »Vi ska* äta en smörgås
och sedan kila vi till Volcan.»
»Strax, jag har bara lite att uträtta!»
»Hvad då?»
Mouquet vände sig om och fick se Philoméne, som kom ut från
sorte-ringshuset. Han trodde sig begripa.
»Aha, jaså det är på det viset... Då går jag i förväg.»
»Ja, gör det, jag skall hinna upp dig.»
Under vägen mötte Mouquet sin far, gubben Mouquet, som också kom
från Voreux; de bara sade god afton till hvarandra; sonen följde stora
landsvägen, medan hans far gick utefter kanalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
