Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trots hennes motstånd förde Zacharie Philoméne in på samma afsides
liggande väg. Hon hade bråd tom: en annan gång; och de tvistade med
hvarandra som ett gammalt äkta par. Det var ju inte något lifvadt att
bara träffas utomhus, särskildt om vintern, när marken är fuktig och det
inte finns någon säd att gömma sig i.
»Det är inte fråga om det nu», mumlade han otåligt. »Jag har en sak
att säga dig.»
Han höll|henne om lifvet och förde henne sakta med sig. När de sedan
kommo i skuggan af slagghögen, frågade han, om hon hade några pengar.
»Hvarför det då?» frågade hon.
Han trasslade in sig, talade om en skuld på två francs, som skulle göra
hans familj förtviflad.
»Åh, håll munnen!... Jag såg Mouquet, du tänker åter gå till Volcan,
där det finns otäcka sångerskor.»
Han protesterade, slog sig för bröstet, försäkrade på sitt hedersord.
När hon bara ryckte på axlarna, sade han ifrigt:
»Så gå med oss, om du tycker det är trefligt... Du ser, att du inte stör
oss. Hvad frågar jag efter sångerskorna!... Följer du med?»
»Än lillen då?» svarade hon. »Kan man gå någonstans, när man har
ett barn, som jämt skriker?... Låt mig gå hem nu; jag kan slå vad om, att
lillen har skrikit dem döfva därhemma.»
Men han höll fast henne och tiggde och bad henne. Han ville inte se
löjlig ut för Mouquet, som han redan lofvat. Inte kunde en karl hvarenda
kväll gå och lägga sig som hönsen. Hon gaf med sig och vek upp ett skört
på koftan, nöp af tråden med nageln och tog fram tiosousmynt ur ett hörn
af fållen. Af fruktan att modern skulle bestjäla henne, gömde hon där
förtjänsten för öfverarbete i grufvan. »Jag skall lämna dig tre af dem ...
Men du skall svära på att öf ver tala din mor att låta oss gifta oss. För nu
kan det vara nog med det här lifvet utomhus. Och så förebrår mamma
mig hvarenda bit jag äter ... Svär, svär först, innan jag ger dig pengarna.»
Hon talade med sin veka, lugna röst, en stor, sjuklig flickas, som helt
enkelt var led vid det lif, hon lefde. Han svor och skrek, att det ju redan var
en heligt lofvad sak; sedan, när han väl hade fått de tre mynten, kysste han
henne, kittlade henne, narrade henne att skratta och skulle ha drifvit saken
till det yttersta i denna vrå af slagghögen, som var deras gamla samlifs
vintersängkammare, om hon inte upprepadt hade sagt, att han skulle låta
bli och att det inte skulle göra henne något nöje. Hon gick alldeles ensam
hem till grufbyn, medan han sneddade rakt öfver fälten för att hinna upp
kamraten.
Utan att vidare tänka på saken och utan att förstå, hade Etienne gifvit
akt på dem på afstånd och trodde, att det bara var ett vanligt möte.
Flickorna vid grufvorna voro brådmogna. Och han kom ihåg
fabriksarbeter-skorna i Lille, som han väntat på bakom fabrikerna, dessa skaror af flickor,
som voro förstörda redan vid fjorton år, i eländet fullständigt lämnade åt
sig själfva. Men ett annat möte öfverraskade honom ännu mera. Han
stannade.
Nedanför slaggberget i en grop, där stora stenar hade åkt ner* satt lille.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
