Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jeanlin och snäste häftigt åt Lydie och Bébert, som sutto den förra på hans
högra, den senare på hans vänstra sida.
»Hva’? Säger ni det... Jag ska’ ge er bägge två en hurring, om ni
krånglar längre... Hvem var det, som fick idén, hva’?»
Jeanlin hade verkligen fått en idé. Sedan han under en timme hade
ströfvat kring i ängarna längs kanalen och plockat cikoria, kom han att
tänka på, när han såg saladshö^en, att man aldrig skulle äta upp allt det
där hemma hos honom, och i stulet för att gå tillbaka till grufbyn hade han
gått till Montsou, dit han tog Bébert med sig, för att han skulle stå på utkik,
och Lydie, som han skickade upp att ringa på hos herrskapen, där hon bjöd
ut cikoriasaladen. Redan erfaren, påstod han, att flickor kunde sälja hvad
de ville. I affärsifvern hade hela saladshögen strukit med; men flickslynan
hade fått in elfva sous. Tomhändta sutto de nu och delade vinsten.
»Det är orättvist», förklarade Bébert. »Vi ska* dela det i tre delar.
Om du tar sju sous, få vi båda inte mera än två hvar.»
»Orättvist?» genmälde Jeanlin ursinnig. »Jag har först och främst
plockat mest!»
Vanligtvis brukade den andre ge med sig af skygg beundran och en
godtrogenhet, som ständigt gjorde honom till offer. Fast han var både äldre
och starkare, tog han till och med emot stryk. Men den här gången eggade
tanken på alla dessa pengar upp honom till motstånd.
»Han bestjäl oss, Lydie, inte sant?... Om han inte delar med oss, så
tala vi om det för hans mamma.»
Bums knöt Jeanlin näfven under näsan på honom.
»Säg om det där, du! Det är jag, som ska’ tala om hemma hos er, att
ni har gått och sålt mammas salad... Och se’n, din dumskalle, kan man
dela elfva sous i tre delar? Försök, får du se, du som är så fiffig... Se här
har ni era två sous hvardera. Seså, skynda er att ta dem, annars stoppar
jag dem i min ficka.»
Stukad tog Bébert emot sina två sous. Lydie var rädd och hade
ingenting sagt, ty för Jeanlin kände hon en slagen liten hustrus fruktan och
ömhet. När han räckte henne de två sous, sträckte hon med ett undergifvet
småleende fram handen. Men han åtrade sig plötsligt.
»Hvad tusan ska* du göra med det där? ... Din mamma skall helt säkert
knycka dem ifrån dig, om du inte kan gömma dem ... Det är bättre, att jag
förvarar dem åt dig. När du behöfver pengar, så säg till mig om det.»
Och de nio sous försvunno. För att täppa till munnen på henne, tog
han skrattande tag i henne och rullade om med henne på slagghögen; det var
hans lilla hustru, och i alla mörka vrår försökte de med hvarandra den
kärlek, som de hörde och sågo där hemma bakom de tunna väggarna och genom
dörrspringor. De hade reda på allt, men de förmådde knappt något; alldeles
för unga, trefvade de och lekte i timtal som små unga, brunstiga hundar.
Han kallade det att »leka pappa och mamma»; och när han tog henne med
sig, var hon genast färdig och lät honom hållas med natur driftens ljufva
bäfvan; visserligen var hon ofta ledsen, men gaf alltid med sig i väntan på
något, som inte kom.
Enär Bébert inte fick vara med om det där och fick sig en puff, så snart
han ville känna sig för hos Lydie, var han generad, plågad af förargelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
