Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trumpna idéer endast i ledsnaden öfver att vara allena, när de andra vid
denna timme gingo parvis för att skaffa sig ett nöje. Det fuktiga vädret
verkade något tryckande på honom, regndroppar, ännu endast spridda, föllo
på hans feberheta händer. Ja, alla flickorna gingo dit, driften var starkare
än förnuftet.
Bäst Etienne satt där orörlig i skumrasket, snuddade ett par, som kom
från Montsou, tätt förbi honom, utan att se honom och gick in på Requillarts
öde område. Flickan, helt säkert en oskyldig mö, stred emot och gjorde
motstånd, framhviskande tysta böner; men ungersvennen knuffade henne
ändå tyst bortåt en mörk vrå af ett skjul, som ännu stod kvar, och där det
låg högar af gammalt mögligt tågvirke. Det var Catherine och långe Chaval.
Men Etienne hade icke känt igen dem, när de gingo förbi honom, och han
följde dem med ögonen, han ville lura ut slutet på denna historia, fattad af
en sinnlig drift, som gaf hans tankar en ny riktning. Hvarför skulle han ha
lagt sig i saken? När flickorna säga nej, så är det bara därför, att de tycka
om att först bli riktigt hårdt ansatta.
När Catherine gick ut från grufbyn Tvåhundrafyrtio, hade hon följt
stora gatan till Montsou. Sedan hon blef tio år gammal, ända sedan hon
hade börjat förtjäna sitt uppehälle i grufvan, rände hon på detta sätt
alldeles ensam omkring i trakten, så där fullkomligt fri, som vanligt är inom
grufarbetarnes familjer; och om ingen man ännu hade ägt henne, så berodde
detta på det sena uppvaknandet af hennes mogenhet — en kris, som hon
ännu afbidade. När hon kom midt för bolagets arbetsplatser, gick hon
tvärs öfver vägen och in till en tvätterska, där hon var säker, att hon skulle
träffa Mouquette, ty hon hade sitt ständiga tillhåll där tillsammans med
andra kvinnor, som turvis bjödo hvarandra öfver lag på kaffe från morgon
till kväll. Men en förtretlighet mötte henne här: Mouquette hade just nyss
bjudit i sin tur, så att hon inte kunde låna henne de utlofvade tio sous. För
att trösta henne, bjöd man henne förgäfves på en kopp alldeles varmt kaffe.
Hon ville inte ens, att hennes kamrat skulle låna af någon annan bland
kvinnorna. En tanke på sparsamhet hade kommit på henne, ett slags vidskeplig
fruktan, en visshet om att detta band skulle bringa henne olycka, ifall hon
köpte det nu.
Hon vände skyndsamt åter hem mot grufbyn och hade hunnit till de
yttersta husen i Montsou, då en mansperson, som stod vid dörren till
värdshuset Piquette, ropade på henne.
»Hör du, Catherine, hvart ska’ du ta vägen så brådt?»
Det var långe Chaval. Hon blef förargad, inte därför att hon tyckte
illa om honom, utan emedan hon inte hade lust att skämta.
»Kom in och drick något... Vill du ha ett litet glas sött vin?»
Artigt betackade hon sig: det var snart mörkt och man väntade henne
hemma. Han hade nu gått fram till henne, han bad henne helt tyst, midt
på vägen. Han hade länge gått och tänkt på att förmå henne att gå upp
på det rum, som han hade en trappa upp i värdshuset Piquette, ett vackert
rum med en familj esäng. Var hon rädd för honom, eftersom hon alltid sade
nej? Godmodig tös, som hon var, skrattade hon bara och sade, att det nog
inte blef i brådkastet, hon gick dit upp. Från den ena saken till den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
