Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha slagit ihjäl denne man i ett sådant där behof efter att döda, då det
flammade blodrödt för hans ögon.
Vandringen räckte en halftimme. När Catherine och Chaval närmade
sig Voreux, saktade de ytter-igare gången, stannade ett par gånger på
kanalbanken, tre gånger vid slaggberget; de voro nu helt uppspelta och roade sig
med små ömma upptåg. Etienne måste stanna på samma gång som de,
för att han inte skulle bli sedd. Han ville ingenting annat känna än en rå
grämelse: detta skulle lära honom att en annan gång inte af hänsynsfullhet
skona flickorna. Sedan de hunnit fram till Voreux och fast han var
oförhindrad att gå till Rasseneur och äta, fortsatte han dock att gå efter dem, följde
dem till grufbyn och stod där en kvarts timma i skuggan och väntade på, att
Chaval skulle låta Catherine gå in till sig. Och när han var riktigt säker på,
att de icke längre voro tillsammans, började han åter marschera, dref
stampande åstad rätt långt på vägen till Marchiennes, utan att tänka på
någonting, alltför beklämd och nedstämd för att stänga in sig i ett rum.
Men efter en timme, vid niotiden, gick Etienne åter genom grufbyn, och
sade då till sig själf, att nu måste han äta och gå och lägga sig, om han skulle
kunna stiga upp klockan 4 på morgonen. Byn sof redan, beckmörk i natten.
Icke en ljusstråle trängde fram genom de tillslutna persiennerna.
I den upplysta salen hos Rasseneur sutto en maskinist och två
dagarbetare cch drucko öl. Men innan Etienne gick in, stannade han och kastade
en sista blick ut i mörkret. Han återfann samma oändliga svarta rymd,
som då han kom i stormen på morgonen. Småningom drunknade natten i
väta, regnet började att falla sakta och ihållande och försänkte i djupet af
sitt entoniga droppande detta tomma intet, medan blott en enda röst ännu
lät höra sig: pumpmaskinens djupa och långsamma andhämtning, som
flåsade både dag och natt.
6 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
