Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
laget kände denne en dof fientlighet blott från långe Chavals sida, inte på
det sättet, att de syntes vara sura och trumpna emot hvarandra, ty de
um-gingos som kamrater, utan när de skämtade tillsammans, kunde de äta upp
hvarandra med ögonen. Catherine hade återtagit sina vanliga tag som en
trött och undergifven flicka, som böjde ryggen och sköt sin grufvagn, alltid
vänlig mot sin kamrat, som i sin ordning var hjälpsam mot henne, hvilken
å andra sidan var undergifven sin älskares vilja och öppet underkastade sig
hans smekningar. Situtationen var klar, det var en erkänd förbindelse, för
hvilken familjen själf blundade ända därhän, att Chaval hvarenda kväll
förde flickan bakom slagghögen och sedan följde henne tillbaka ända till hennes
föräldrars dörr, där han i hela grufbyns åsyn kysste henne en sista gång.
Etienne, som trodde sig ha slagit hela den där saken ur hågen, retade henne
ofta med de där promenaderna, hvarvid han för lustighets skull kom fram
med råa ord, sådana som gossar och flickor låta undfalla sig inne i gruforterna;
hon svarade i samma tonart, berättade skroderande, hvad hennes älskare
hade gjort med henne, men var i alla fall förvirrad och bleknade, när den
unge mannens ögon mötte hennes. Bägge två vände bort ansiktet, yttrade
ibland ingenting på en hel timme, utan sågo ut, som om de hatade hvarandra
för vissa saker, som voro begrafna inom dem och om hvilka de icke alls
förklarade sig.
Våren var kommen. När Etienne en dag kom upp ur schaktet, hade en
ljum aprilfläkt blåst honom i ansiktet, en ljuflig doft af ung jord, af späd
grönska, af hög, ren luft; och för hvarje gång han nu kom upp ur grufvan,
doftade våren starkare och värmde honom mera, efter hans sex timmars
arbete, i den eviga vintern nere i djupet i detta fuktiga mörker, som aldrig
skingrades af någon sommar. Dagarna blefvo allt längre, och till sist gick han i maj
ned i grufvan vid soluppgången, då den purpurröda himlen upplyste Voreux med
morgonrodnadens stoft, som färgade den utrusande ångan från maskinerna
alldeles rosenröd. Man hackade ej längre tänderna af köld, långt bortifrån
slätten kom en ljum vind, medan lärkorna sjöngo i höjden. Sedan, klockan
tre, hade det bländande solskenet blifvit brinnande, det satte horisonten i
brand och färgade tegelstenarna röda under kolsmutsen. I juni hade säden
redan vuxit upp högt och fått en blågrön färg, som bröt af mot hvitbetornas
svarta färg. Det var ett ändlöst, för minsta fläkt böljande haf, som han såg
utbreda sig och växa till dag efter dag, stundom öfverraskad, som om han
skulle på kvällen ha funnit det mera svällande af grönska än på
morgonen. Kanalens popplar prydde sig med plymer af löfverk. Slaggberget
inkräktades af gräs, blommor betäckte ängarna, ett helt lif grodde och
spirade upp ur denna jord, medan det där nere i djupet kved af elände och
trötthet.
När Etienne nu om kvällarna var ute och gick, var det icke längre bakom
slagghögen, han skrämde upp älskande par. Han följde deras stigar i säden,
af de gulnande axens och de röda vallmons skälfningar gissade han sig till
de parningslystna fåglarnas bon. Zacharie och Philoméne återvände dit
med ett gammalt äkta folks vana; mor Brulé, som ständigt var! Lydie i
hälarna, snokade ideligen upp henne tillsammans med Jeanlin, så djupt
nerkrupna med hvarandra, att man måste trampa på dem för att förmå
dem att flyga upp; och hvad Mouquette beträffar, slog hon läger öfverallt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
