Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga andel i rikedomens och välståndets utomordentliga tillväxt under de
senaste hundra åren? Man hade struntat i dem, sedan man förklarat dem
fria — ja, fria att svälta ihjäl, hvilket de knappt förnekade sig. Men det
gaf inte bröd, att rösta på dessa gökar, som sedan bara vräkte sig och mojade
sig utan att fråga mera efter de fattiga och olyckliga än efter sina gamla
skor. Nej, det måste bli slut därpå på ett eller annat sätt, antingen det nu
skulle ske på ett hyggligt sätt genom lagarna i god sämja eller om man
skulle gå till väga som vildar, bränna ner alltsammans och äta upp
hvarandra. Sådant skulle deras barn helt visst få skåda, äfven om de gamla
icke finge det, ty århundradet kunde icke gå till ända, utan att det blefve
en ny revolution, denna gång arbetarnas, en omstörtning, som skulle göra
rent hus inom samhället uppifrån och ända ned och som skulle åter bygga
upp detsamma med större noggrannhet och rättvisa.
»Ja, det här måste braka sönder», upprepade fru Rasseneur med eftertryck.
»Ja, ja», skrelco alla tre, »detta måste braka sönder.»
Suvarin smekte öronen på Polonia, som rynkade nosen af välbehag.
Halfhögt och med drömmande ögon sade han liksom för sig själf:
»Stegra arbetslönerna, är det möjligt? Genom en järnhård lag äro de
bestämda till det minsta möjliga belopp, just så mycket som arbetaren
be-höfver för att kunna äta torrt bröd och alstra barn... Om de falla alltför
mycket, så svälter arbetaren ihjäl och efterfrågan efter nya människor
kommer dem att åter stiga. Stiga de alltför högt, kommer den större tillgången
på arbetskrafter dem att åter falla... Det är de tomma magarnas jämvikt,
domen till hungerns ständiga tukthusstraff.»
När han glömde sig på detta sätt och inlät sig på den bildade och
upplyste socialistens spörsmål, blefvo Etienne och Rasseneur ängsliga och
förbryllade genom hans tröstlösa påståenden, på hvilka de inte visste, hvad de
skulle svara.
»Förstå mig rätt!» återtog han med sitt vanliga lugn. »Man måste
förstöra allt, eller också spirar hungern upp igen. Ja, anarkien, ingenting mera,
jorden tvagen af blod, renad genom brand... Sedan skall man få se.»
»Herr Suvarin har fullkomligt rätt», förklarade fru Rasseneur, som i
sin revolutionära våldsamhet visade sig mycket artig.
Förtviflad öfver sin okunnighet, ville Etienne icke diskutera längre.
Han steg upp, sägande:
»Nu gå vi och lägga oss. Allt detta kan inte hindra mig från att få
stiga upp klockan tre.»
Efter att ha blåst ut cigarrettspetsen, som lådde fast vid hans läppar,
tog Suvarin varsamt den tjocka kaninhonan under magen och satte ned
henne på golfvet. Rasseneur stängde. Tysta skildes de åt med öronen
surrande och hufvudet liksom uppsväldt af de allvarliga frågor, de hade
gett sig in på.
Hvarje kväll var det liknande samtal i den kala salen omkring den enda
sejdeln, som Etienne behöfde en timme för att tömma. En massa oklara
idéer, som slumrade inom honom, började att röra på sig och växa ut.
Sär-skildt tärd af behof efter kunskap, hade han länge tvekat att låna böcker af
sin granne, som olyckligtvis knappt hade annat än tyska och ryska arbeten.
Slutligen hade han lånat en fransk bok om kooperativa föreningar, också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
