Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fängans och välmågans instinkter, som hade slumrat under hans fattigdom,
vaknade och förmådde honom att köpa sig kläder af kläde. Han lade sig
också till med ett par fina stöflar och med ens steg han till en ledare, hela
grufbyn slöt sig till honom. Det var en förtjusande tillfredsställelse för
hans fåfänga, han berusade sig af dessa popularitetens första njutningar:
att stå i spetsen för andra, att befalla — han, så ung och som ännu i går var
endast en handtlangare, det fyllde honom med högmod och gaf ökad kraft
åt hans dröm om en nära förestående revolution, där han skulle spela en
roll. Uttrycket i hans ansikte förändrades, han blef högtidlig och förtjust
i att höra sig själf tala, allt medan hans gryende ärelystnad hetsade upp
hans teorier och dref honom till våldsamma idéer.
Emellertid skred hösten framåt, oktoberfrosterna hade rostfärgat
gruf-byns små trädgårdar. Pojkslynglarna slogo inte mera omkull
kärrskju-terskorna på det låga lidret bakom de glesa syrenerna, och det fanns blott
vintergrönsaker kvar, kolhufvuden beströdda med frostpärlor, purjolök
och salad att förvara. Regnskurarna piskade åter på de röda tegeltaken
och runno brusande som strömmar ned i tunnorna under takrännorna.
Järnspisarna, fyllda med kol, som förgiftade luften i det tilltäppta rummet, hunno
ingenstädes att kallna. Det var åter det stora eländets årstid, som började.
En af de första kalla oktobernätterna kunde Etienne, som var
feberaktig efter att ha talat där nere, inte somna. Han hade sett Catherine
smyga sig under täcket och sedan blåsa ut ljuset. Äfven hon tycktes helt
nervös, plågad af dessa attacker af blygsamhet, som kommo henne att ibland
skynda sig, fastän så oskickligt, att hon blottade sig ännu mera. Hon låg
i mörkret som död, men han hörde, att inte hon heller sof, och han kände,
att hon tänkte på honom, liksom han tänkte på henne; aldrig hade detta tysta
utbyte af deras varelser fyllt dem med en sådan förvirring. Flera minuter
förflöto, utan att någondera rörde på sig, deras andedräkt blef blott mera
besvärad genom deras bemödande att hålla den tillbaka. Två gånger var
han på vippen att stiga upp och bemäktiga sig henne. Det var dåraktigt
att hysa så stor åtrå efter hvarandra utan att någonsin tillfredsställa den.
Hvarför på detta sätt trumpet spjärna emot sin åstundan? Barnen sof vo,
hon ville genast. Det var säkert, att hon halfkväfd väntade på honom,
att hon skulle slå armarna om honom, tyst, med hopbitna tänder. Det gick
nästan en timme. Han gick inte och bemäktigade sig henne, hon vände
icke på sig af fruktan att ropa på honom. Ju mera de lefde sida vid sida,
desto högre reste sig en skranka mellan dem, känslor af blygsel, motvilja,
af vänskapens grannlagenhet, som de inte själfva skulle ha kunnat förklara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
