Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löningen och hungerns revolt mot uppehållen i arbetet och böterna. Man
hade redan nu inte så mycket, att man kunde äta, hvad skulle det bli af,
ifall af löningen sänktes ännu mera? På krogarna gaf man högljud t luft åt
förbittringen, vreden gjorde struparna så torra, att det lilla belopp, som man
fått lyfta, stannade på krogdiskarna.
Under vägen från Montsou till grufbyn växlade Etienne och Maheu
icke ett ord. När den sistnämnde kom in, märkte genast hustrun, som var
ensam med barnen, att han var tomhänd.
»Jo, du är hygglig!» sade hon. »Och mitt kaffe och socker och köttet?
En bit kalf skulle inte ha ruinerat dig.»
Han svarade ingenting, kväfd af undertryckt rörelse. Men denne af
grufarbete härdade mans grofva ansikte liksom svällde upp af förtviflan, och
stora tårar kvällde fram ur hans ögon och föllo ned som ett varmt regn. Han
hade sjunkit ned på en stol och grät som ett barn, i det han kastade fem ti
francs på bordet.
»Se här», stammade han, »se här, hvad jag har att ge dig... Det är
för allas vårt arbete.»
Hustru Maheu såg på Etienne, hon fann, att han var tyst och nedtryckt.
Då grät äfven hon. Hur skulle nio personer kunna lefva under fjorton dagar
på femti francs? Hennes förstfödde hade lämnat dem, gubben kunde inte
mera röra benen: det var snart döden för dem alla. Förtviflad öfver att
höra modern gråta, kastade Alzire sig om hennes hals. Estelle tjöt, Lénore
och Henri snyftade.
Och snart höjdes från hela grufbyn samma nödens jämmer. Männen
hade kommit hem, hvarje hushåll gaf luft åt sin klagan inför det elände,
hvarmed den usla af löningen hotade. Dörrarna slogos upp, hustrurna
kommo ut och ropade, liksom om deras klagan inte hade kunnat rymmas
under de tillstängda husens tak. Ett fint regn föll, men de kände det icke,
på gångbanorna ropade de på hvarandra, de visade hvarandra i handens grop
de utbetalda pengarna.
»Se, det här är hvad de ha gett honom; är det inte, så man kan bli
alldeles utom sig?»
»Se här då! Jag har inte fått så mycket, att jag kan betala brödet föi
halfmånaden.»
»Nå än jag! Räkna här! Jag måste sälja mina linnen.»
Hustru Maheu hade liksom de andra gått ut. Det bildade sig en grupp
kring hustru Levaque, som skrek värst, ty hennes fyllstöfvel till man hade
inte ens kommit hem, hon gissade, att aflöningen, stor eller liten, skulle
rinna bort på Volcan. Philoméne höll utkik efter Maheu, för att Zacharie
inte skulle lägga vantarna på pengarna. Och det var bara hustru Pierron,
som föreföll tämligen lugn, ty Pierron, den skenhelige hycklaren, visste
alltid — man visste inte huru — att ställa sig så, att han i fogdens motbok fick
flera arbetstimmar än kamraterna. Men detta fann mor Brulé gement
åmå-gens sida; hon hörde alltid till dem, som inte skrädde orden, där hon mager
och rak stod midt i gruppen och sträckte ut näfven mot Montsou.
»Att tänka sig, att jag i morse såg deras piga» (hon nämnde icke familj en
Hennebeaus namn) Ȍka i kalesch!... Jaha, kokerskan i kaleschen med
parhästar, hon åkte säkert till Montsou för att köpa fisk!»
8 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
