Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att, hvarje gång hans tåg stannade på ett växelspår för att låta ett annat tåg
passera, gå fram till spetsen af detsamma och träffa sin vän Bébert, som
skötte tömmarna. Han kom helt lömskt utan lampa, nöp kamraten, så
att det blödde, hittade på otäcka ap-upptåg, med sitt gula hår, sina stora
öron, sitt magra trynlika ansikte, med ett par små, i mörkret lysande ögon.
Sjukligt brådmogen, tycktes han äga den förmörkade intelligensen och den
lifliga smidigheten hos ett mänskligt missfoster, som återvänder till
upp-hofvets djuriskhet.
På eftermiddagen kom Mouque till pojkarna med Bataille, som nu var
i tur att arbeta, och när hästen stannade på ett sidospår och flåsade, frågade
Jeanlin, som hade smugit fram till Bébert:
»Hvad är det med den gamle kraken, som tvärstannar?... Han för^
därfvar benen på mig.»
Bébert kunde inte svara. Han måste hålla in Bataille, som tydligen blef
uppiggad, när det andra vagntåget nalkades. Hästen hade på långt håll
vädrat sin kamrat Trumpet, för hvilken han hade fattat stor tillgifvenhet
ända från den dag, då han hade sett honom komma ned i grufvan. Det var
nästan som det tillgifna medlidandet hos en gammal filosof, som gärna vill
göra lifvet lättare för en ung vän genom att ge honom sin undergifvenhet
och sitt tålamod, ty Trumpet kunde icke vänja sig vid de nya förhållandena,
drog med olust sina vagnar och hängde med hufvudet, förblindad af mörkret
och ständigt saknande solen. Hvar gång Trumpet mötte honom, brukade
den gamle filosofen fnysande sträcka fram hufvudet och fukta kamraten
med sin uppmuntrande smekning.
»Ser du på tusan», utlät sig Bébert, »nu slicka de hvarandra igen!»
När Trumpet hunnit förbi, svarade han angående Bataille:
»Lita på, att han är knipslug, den gamle kraken!... När han stannar så
där, är det därför, att han anar något, som är i vägen, en sten eller ett hål,
och han passar sig, han vill inte göra sig illa. I dag vet jag inte, hvad det kan
vara där bakom dörren. Han stöter till den och står sedan stilla... Har du
märkt något?»
»Nej», sade Jeanlin, »bara att det är vatten, som går mig upp till knäna.»
Tåget satte sig i gång igen. Och följande tur, sedan Bataille med hufvudet
knuffat upp vädringsdörren, vägrade han åter att gå fram, utan stod där
gnäggande och darrande. Till sist beslöt han sig och satte i väg med fart.
Jeanlin, som stängde dörren, hade stannat efter. Han lutade sig ned och
tittade på pölen, i hvilken han plumsade, sedan lyfte han på lampan och såg att
förtimringen hade gifvit efter för ett källsprångs oaflåtliga framsipprande.
En kolhuggare, som hette Berloque, med öknamnet Trästubbben, kom just i
detsamma från sin brytningsort, angelägen att få komma hem till hustrun,
som låg i barnsäng. Han stannade också och undersökte förtimringen. Och
i ett nu, just som gossen skulle rusa i väg för att hinna fatt sitt tåg, hördes ett
förfärligt brak: raset hade slukat både mannen och gossen.
Det blef en djup tystnad. Uppdrifvet genom luftdraget i följd af fallet
steg ett tjockt damm upp i grufgångarna. Och förblindade, kväfda,
strömmade grufarbetarna till från alla håll, äfven från de aflägsnaste
arbetsplatserna med sina hoppande lampor, som illa lyste upp denna språngmarsch af
svarta män i djupet af dessa mullvadshål. När de första stötte på raset, ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
