Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig med henne. »Nå, hvad rör det oss?... Vi skola väl därför inte
upphöra med att äta eller hur?»
Hon höll i sig, och förgäfves sade han henne, att besöket i Saint-Thomas
inte kunde bli af: hon hade svar på allting. Hvar för skulle man gå miste om
en frukost, som redan stod på elden? Och hvad det angick att besöka
gruf-van, kunde man ju sedan inställa det, ifall den turen verkligen var oklok.
»För resten», fortsatte hon, när kammarjungfrun hade gått ut ur
rummet, »så vet du, hvarför jag är angelägen om att få se de förträffliga
människorna här. Du borde ha större intresse för detta giftermål än för arbetarnes
dumheter. Kort och godt, jag vill det; gör mig nu inte emot.»
Han såg på henne och kände en lätt darrning. Det hårda och slutna
ansiktet hos denne, den stränga disciplinens man uttryckte ett krossadt
hjärtas hemliga smärta. Hon satt fortfarande med nakna axlar, kanske
något för mogen, men ännu bländande och eftersträfvansvärd med sina yppiga
former, värdiga en af höstsolen förgylld Ceres. Ett ögonblick kände han den
brutala åtrån att sluta henne i ett famntag och begrafva sitt hufvud i denna
barm, som hon exponerade i detta ljumma rum, rikt på en sinnlig kvinnas
intima lyx och där en retande myskdoft hvilade; men han höll sig tillbaka
— sedan sex år bodde de bägge makarna hvar för sig.
»Det är bra», sade han, när han gick ifrån henne. »Vi ändra då
ingenting. »
Herr Hennebeau var född i Ardennerna. Början hade varit svår för
honom, fattig pojke som han var, föräldralös, utkastad på Paris’ gator. Efter
att ha under svårigheter gått igenom Bergsskolan, hade han vid 24 års ålder
kommit till Grand’ Combe såsom ingenjör vid Sainte-Barbeschaktet. Tre
år senare blef han kretsingeniör i Pas de Calais vid Marles-grufvorna, och där
gifte han sig, tack vare den tur, som är vanlig för bergsstaten, med dottern
till en rik spinneriägare i Arras. Under 15 år bodde det äkta paret i samma
lilla landsortsstad utan att något — icke ens ett barns födelse — afbröt
enformigheten i deras tillvaro. En tilltagande retlighet skilde fru Hennebeau
från hennes man. Hon var uppfostrad i respekt för pengarna och ringaktade
denne make, som genom träget arbete skaffade sig blott helt måttliga
inkomster och som inte kunde tillfredställa någon af hennes fåfänga
pensionsdröm-mar. Han, en strängt hederlig man, inlät sig icke alls i några spekulationer,
utan höll sig som en soldat på sin post. Bristen på öfverensstämmelse de
båda makarna emellan växte alltjämt och förvärrades genom ett af dessa
egendomliga köttets missförstånd, som förvandla till is de mest eldiga
naturer; han tillbad sin hustru, och hon hade en frossande blondins sinnlighet,
och dock lågo de redan hvar för sig, illa till mods och genast sårade. Ända från
den tiden hade hon en älskare, något som han icke visste om. Till sist
lämnade han Pas de Calais för att i Paris ta emot en anställning som tjänsteman
i den föreställning, att hon skulle vara honom tacksam därför. Men Paris
skulle fullborda skilsmässan dem emellan, detta Paris, hvarefter hon hade
längtat ända ifrån sin tidigaste flicktid och där hon på en vecka tvådde
landsorten af sig och med ens var en elegant dam, inkastad i tidehvarfvets alla
lyxyösa dårskaper. De tio år, hon bodde där, voro fyllda af en stor lidelse,
en offentlig förbindelse med en man, som till sist nästan dödade henne, när
han öfvergaf henne. Denna gång hade den äkta mannen icke kunnat förbli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
