Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
okunnig om saken och efter afskyvärda scener, afväpnad genom den lugna
omedvetenheten hos denna kvinna, som tog sin lycka, hvarhelst hon fann den,
fogade den äkta mannen sig i sitt öde. Efter brytningen med älskaren, då
hon var sjuk af grämelse, hade Hennebeau antagit direktörsskapet för
gruf-vorna i Montsou i hopp om, att hon där borta i de svarta landens öken skulle
kunna bättra sig.
Under den tid makarna Hennebeau nu hade bott i Montsou, hade de
återfallit i den uppretade ledsnad, hvaraf de ledo under den första tiden af sitt
äktenskap. I förstone tycktes hon finna lindring i detta djupa lugn och finna
en lisa i den ofantliga slättens platta enformighet, och hon gräfde ned sig som
en kvinna, hvilken gjort upp räkningen med världen. Hon låtsade, att
hennes hjärta var dödt, att hon var så likgiltig för världen, att hon inte led ens
af, att hon lade på hullet. Under denna likgiltighet bröt sedan ut en sista
feber, ett behof af att ännu lefva, hvilket hon under ett halfår mutade genom
att efter sin smak ordna och möblera direktörsbostaden. Hon sade, att den
var förskräcklig och fyllde den med gobelänger, med pretiosa, med all slags
konstnärlig lyx, hvarom det talades ända bort i Lille. Nu förbittrade trakten
henne, dessa ledsamma, ändlösa slätter utan ett träd, där en förfärlig
befolkning myllrade, som hon afskydde och fruktade. Hon började att klaga öfver
landsförvisningen, hon anklagade sin man för att ha uppoffrat henne för den
inkomst af 40,000 francs, som han åtnjöt, en ömklighet, som knappt förslog
till husets löpande utgifter. Kunde han inte ha gjort som andra, fordrat en
andel, fått aktier, kort sagdt gjort sig en förmögenhet på något sätt? Och
så höll hon ständigt på med grymheten hos en rik arftagerska, som fört pengar
med sig i boet. Alltid korrekt och tagande sin tillflykt till sitt affekteradt
kalla sätt i egenskap af en man med stora åligganden, förtärdes han
emellertid af åtrån efter denna kvinna, en sådan sen, våldsam åtrå, som växer med
åren. Som älskare hade han aldrig ägt henne, han våndades ständigt under
samma fantasi: att en gång få äga henne för egen räkning så, som hon hade
hängifvit sig åt en annan. Hvarenda morgon drömde han om att äga henne
på kvällen; när hon sedan betraktade honom med sina kalla ögon, när han
kände, att hela hennes väsen vägrade, då undvek han till och med att snudda
vid hennes hand. Det var ett lidande, som icke kunde botas, som doldes
under hans strama hållning, en öm naturs lidande, hvilken våndades djupt
öfver att icke i sitt äktenskap ha funnit lyckan. När bostaden efter ett halfår
var fullständigt i ordning så, som hon ville ha den, och icke mera gaf fru
Hennebeau någon sysselsättning, då trånade hon bort af ledsnad såsom ett offer,
hvilket landsförvisningen skulle döda och som förklarade sig lycklig att få
dö genom densamma.
Just då kom Paul Négrel till Montsou. Hans mor, som var änka efter
en kapten i Provence och som i Avignon lefde på en mager pension, hade fått
nöja sig med vatten och bröd för att få in sonen i Polytekniska skolan.
Därifrån hade han gått ut med klena betyg, då hans morbror, herr Hennebeau,
erbjöd sig att antaga honom som ingeniör i Voreux. Från den stunden
behandlades han som barn i huset, bodde där och fick där sitt eget rum, lefde
och åt där, hvilket gjorde det möjligt för honom att skicka sin mor hälften
af sin till 3,000 francs uppgående lön. För att maskera denna välgärning
talade herr Hennebeau om bryderiet för en ung man, som var tvungen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
