Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Herr Grégoire», afbröt fru Hennebeau, var så god, lite mera forell...
De ä’ ju delikata, tycker ni inte det?»
Direktören fortsatte:
»Men är nu detta vårt fel? Vi ha också fått våra hårda känningar...
Sedan järnverken lagt ned arbetet, det ena efter det andra, ha vi hiskligt
svårt att bli af med vårt lager, och allt efter som efterfrågan minskas, se vi
oss tvungna att pressa ned produktionskostnaden... Det är detta, som
ar-betarne inte vilja begripa.»
Det inträdde en stunds tystnad. Betjänten serverade stekta rapphöns,
medan kammarjungfrun började att skänka i chambertin.
»I Indien är det hungersnöd», återtog Deneulin med halfhög röst,
liksom om han skulle ha talat för sig själf. »Genom att upphöra med sina
beställningar på järn och gjutgods har Amerika tillfogat våra masugnar ett
hårdt slag. Allt står stilla, en aflägsen stöt är tillräcklig att komma världen
att vackla... Och kejsardömet, som var så stolt öfver denna industriens
febrila upphetsning!»
Han tog itu med sin rapphön svinge. Höjande rösten, fortsatte han
sedan:
»Det värsta är, att för att pressa ned produktionskostnaden, skulle det
logiskt erfordras att producera mera, annars drabbar sänkningen
arbetslönerna, och arbetaren har skäl att säga, att han får betala fiolerna.»
Denna bekännelse, som undslapp hans uppriktighet, vållade ett
meningsutbyte, som inte alls roade damerna. För öfrigt ägnade lite hvar sin
uppmärksamhet åt sin tallrik i den första hungerns heta ifver. När betjänten
kom in, tycktes han vilja säga något, men så tvekade han.
»Hvad är det?» frågade herr Hennebeau. »Ifall det har kommit några
telegram, så ge mig dem... Jag väntar flera svar.»
»Nej, herr direktör. Det är herr Dansaert, som är i vestibulen...
Men han är rädd att störa.»
Direktören bad om ursäkt och lät öfverfogden stiga in. Denne
stannade några steg från bordet, och alla vände sig om för att se på honom, som
stod där tjock och stinn, andfådd genom de nyheter, han kom med. Grufbyarna
voro fortfarande lugna, men det var säkert, att en deputation skulle komma.
Kanske skulle den vara här redan om några minuter.
»Det är bra, tack!» sade herr Hennebeau. »Jag vill ha rapport morgon
och kväll. Ni förstår?»
Så fort Dansaert hade gått, började skämtet på nytt. Man kastade sig
öfver den ryska saladen och förklarade, att man inte fick förlora ett ögonblick,
ifall man skulle hinna att göra slut på den. Och munterheten kände inga
gränser, när Négrel bad kammarjungfrun om bröd och hon svarade honom:
»Ja, herr ingenjör», så tyst och så förfärad, att det var, som om hon skulle ha
haft bakom sig en förbrytarliga, beredd att mörda och skända.
»Det är inte farligt att tala», sade fru Hennebeau vänligt, »ännu ä’ de
inte här.»
Direktören, som nu hade fått en bunt med bref och telegram, ville läsa upp
högt ett af brefven. Det var ett bref från Pierron, i hvilket han i
vördnads-fulla ordalag underrättade om, att han såg sig tvungen att strejka
tillsammans med kamraterna för att inte bli misshandlad, och han tilläde, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
