Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetarne. Voreux, Crévecoeur, Mirou och Madeleine voro icke längre de
enda, där arbetet låg nere; i Victoire- och Feutry-Cantelgrufvorna gick knappt
en fjärdedel af arbetarna ned, och själfva Saint-Thomas hade angripits af
strejken, hvilken småningom blef allmän.
I Voreux hvilade en tung tystnad öfver grufplatsen. Det var som ett
nedlagdt järnverk, tomheten och öfvergifvenheten hos sådana stora
arbetsplatser, där arbetet sofver. Mot den grå decemberhimmeln stodo längs de
höga rälvägsställningarna tre å fyra kvarglömda grufvagnar i de döda tingens
trista stumhet. Därunder mellan träbockarnes magra ben tömdes
kolförrådet, så att den svarta marken blef kal, medan virkesförrådet låg och
ruttnade i regnskurarna. Vid kanalens lastbrygga hade en till hälften lastad
skuta blifvit kvarliggande, liksom om den skulle ha somnat i det grumliga
vattnet, och på den öde slagghögen, hvars sönderdelade svafvelföreningar
rykte trots regnet, sträckte en liten kärra melankoliskt sina skalmar mot
höjden. Men särskildt byggnaderna lågo försänkta i dvala: sorteringsverket
med tillslutna luckor, schakttornet, där man icke längre hörde
uppfordrings-verkets brummande och det nu utkylda ångpannerummet och den jättelika
skorstenen, nu alltför vid för de sparsamma rökpelarna. Man eldade icke upp
för uppfordringsverket annat än om morgonen. Stalldrängarna gingo ned
för att utfordra hästarna, gruffogdarna, som åter hade blifvit vanliga arbetare,
arbetade ensamma därnere i djupet för att hålla utkik på sådana missöden,
som skada grufgångarna, så snart man upphör att underhålla dem; efter
klockan nio begagnade man sig sedan af stegarna för det öfriga arbetet. Och
öfver dessa döda byggnader, insvepta i sitt hölje af svart dam, hördes endast
pustandet af pumpverket, som flåsade ut sina djupa, uttänjda andetag, den
sista återstoden af lif hos grufvan, som vattnet skulle ha förstört, ifall detta
pustande hade upphört.
På platån midt emot tycktes grufbyn Tvåhundrafyrti också död.
Prefekten i Lille hade skyndat dit, och gendarmerna hade patrullerat på vägarna,
men vid de strejkandes lugna hållning hade både prefekt och gendarmer
beslutit sig för att ge sig i väg hem igen. Aldrig hade grufbyn på den
vidsträckta slättbygden gifvet ett så godt föredöme. För att undvika att gå
på krogen lågo karlarne och sofvo hela dagen; i mån efter som kvinnorna
knappade in på kaffet, blefvo de förståndiga och mindre lystna att sladdra
och träta; till och med barnskarorna tycktes förstå och voro så pass snälla,
att de barfota sprungo och örfilade upp hvarandra utan att göra oväsen.
Lösen, som alla upprepade och som gick från mun till mun, var att man
skulle vara hygglig och förståndig.
Folk, som oupphörligen kom och gick fyllde Maheus hus med
främmande. I sin egenskap af sekreterare hade Etienne där delat ut reservkassans
3,000 francs bland de nödställda familjerna; sedan hade från olika håll
influtit några hundra francs, som åstadkommits genom subskriptioner och
insamlingar. Men nu voro alla hjälpkällor uttömda; grufarbetarna hade icke
mera några pengar för att hålla strejken vid makt, och hotande inställde sig
hungern. Maigrat, som hade lofvat en half månads kredit, hade efter en
vecka plötsligt kommit på andra tankar och vägrade tvärt att lämna några
lifsförnödenheter. Han brukade ta order från bolaget; kanske ville nu detta
tvärt göra slut på saken genom att rent af svälta ut grufbyarna. För öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
