Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, nej», svarade hon, »man skall inte önska någons död. Det skulle
inte hjälpa oss det allra minsta, det skulle växa upp andra i stället... Jag
vill inte annat, än att de, som nu styra bolaget, åter skola komma till
förnuftiga tankar, och det väntar jag mig, ty det finns bra människor öfverallt...
Ni vet, att jag inte alls är med om er politik.»
Hon brukade verkligen också klandra hans våldsamma yttranden och
tyckte, att han var en bråkmakare. Det var rätt och bra, att man ville ha
den betalning för sitt arbete, som det var värd; men hvarför sysselsätta sig
med så mycket annat, med burgeoisien och med regeringen? Hvarför lägga
sig i andras affärer, hvarigenom man bara råkade illa ut? Men hon hyste
aktning för honom, emedan han inte söp sig pirum och ordentligt betalade
henne sina 45 francs per månad i inackordering. När en människa uppförde
sig väl, kunde man ju ha öfverseende med resten.
Nu öppnades plötsligt dörren, och stumma af förvåning, sågo de Catherine
komma in. Sedan hon gaf sig iväg med Chaval, hade hon inte visat sig i
gruf-byn. Hennes förlägenhet var så stor, att hon inte stängde dörren efter sig,
utan stod där tyst och darrande. Hon hade räknat på att träffa sin mor
ensam, åsynen af Etienne bragte de fraser i olag, som hon funderat ut under
vägen.
»Hvarför sticker du näsan hit?» utropade modern utan att ens stiga upp
från stolen. »Jag vill inte mera veta af dig, gå din väg!»
Då sökte Catherine att återvinna målföret.
»Snälla mamma, det är kaffe och socker... Ja, åt barnen... Jag har
gjort öfverarbete, jag har tänkt på dem...»
Hon tog upp ur fickorna ett skålpund kaffe och ett skålpund socker,
som hon dristade sig att lägga på bordet. Hon var ledsen öfver strejken i
Voreux, medan hon hade arbete i Jean-Bart, och hon hade inte kunnat hitta på
något annat sätt att hjälpa föräldrarna en smula under förevändning att
tänka på barnen. Men hennes goda hjärta afväpnade inte hennes mor,
som svarade:
»Bättre än att komma hit med godsaker, hade det varit, att du hade
stannat kvar och hjälpt oss att förtjäna vårt bröd.»
Hon öfverhopade dottern med förebråelser och lättade sitt hjärta genom
att kasta henne i ansiktet allt, hvad hon under senaste månaden hade upprepat
om henne. Att springa sin väg med en karl, att gå och binda sig vid sexton
år, när man hade en familj, som var behöfvande! Man skulle vara den
sämsta bland onaturliga döttrar för att kunna göra på det sättet. En dumhet
kunde ju förlåtas, men ett sådant streck glömde aldrig en mor. Och om
man hade hållit henne bunden, kunde ju saken ha varit förklarlig. Men visst
inte! Hon hade varit fri som vinden. Man begärde bara, att hon skulle
ligga hemma om nätterna.
»Hvad har du då för klåda i kroppen, du, vid dina år, säg!»
Catherine stod med sänkt hufvud orörlig vid bordet och hörde på. En
skälfning skakade hennes sent utvecklade, magra flickkropp och i afbrutna
ord sökte hon att svara.
»Ack, om det bara vore jag, inte roligare än jag tycker, att det är!...
Det är han. När han vill, är jag ju tvungen att också vilja, inte sant? Ty
han är den starkaste, ser mamma... Vet man, hur det går till? Men nu är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
