Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var på Bon-Joyeux hos änkan Désir, som man klockan två följande
torsdag samlades och bildade den enskilda föreningen. Änkan, som var
uppbragt öfver det elände, man vållade hennes barn, grufarbetarne, blef icke
blidare till sinnes, när hennes krog började att stå tom. Aldrig hade några
strejkare varit mindre törstiga; fyllbultarna stängde in sig hemma hos sig, af
fruktan att bryta mot lösen, att man skulle uppföra sig hyggligt. Montsou
som kyrkmarknadsdagarna myllrade af folk, sträckte nu ut sin breda gata,
tyst, dyster och ödslig. Det rann inte mera något öl från diskar och magar,
rännilarna voro uttorkade. Utanför krogen Casimir och ölstugan
Framåtskridandet såg man bara krögarnas bleka ansikten, som spejade utåt vägen;
i själfva Montsou stod sedan hela raden tom från krogen Lenfant till krogen
Tison. Bara krogen Sankt Eligius, som gruffogdarna frekventerade, fick
ännu servera några sejdlar. Och ödsligheten sträckte sig ända till Volcan;
damerna hade lagt ned rörelsen af brist på älskare, fastän de med hänsyn till
de bistra tiderna hade satt ned priset från tio till fem sous. Det var en
verklig sorg, som sönderslet hela traktens hjärta.
»Det är ta mig tusan gendarmernas fel», hade änkan Désir utropat, i
det hon slog sig på låren med båda händerna. »Må de stoppa in mig i finkan,
om de ha lust, men förarga dem måste jag.»
För henne voro alla myndigheter, alla husbönder detsamma som
gendarmer — ett uttryck af generellt förakt, hvari hon inneslöt folkets fiender.
Och med förtjusning hade hon mottagit Etiennes begäran; hela hennes hus
tillhörde grufarbetarna, hon skulle gratis låna dem balsalen, hon skulle själf
skicka ut bjudningarna, eftersom lagen fordrade det. Men det var förresten
så mycket bättre, om lagen inte var belåten! Man skulle komma under fund
med, att hon hade käft! Följande dagen gick Etienne till henne med ett
fem-tital bref för underskrift; han hade låtit skrifkunniga grannar i grufbyn
göra afskrifter, och man skickade ut dessa bref till grufvorna till de
kom-mitterade och till sådana, på hvilka man var säker. Den uppgifna
dagordningen lydde på dryftande af frågan om strejkens fortsättning; men i
själfva verket väntade man Pluchart och gjorde sig räkning på ett tal af
honom för att få fart i massanslutningen till Internationalen.
Torsdagsmorgonen greps Etienne af oro, då hans forna verkmästare icke
hade kommit, fast han hade genom telegram lofvat att vara där på
onsdagskvällen. Hvad stod väl på? Han var alldeles öfver sig gifven, för att han inte före
sammanträdet kunde träffa aftal med honom. Redan klockan nio gick
han till Montsou, i tanke att Pluchart kanske hade gett sig i väg direkt dit
utan att stanna i Voreux.
»Nej, jag har inte sett till er vän», svarade änkan Désir. »Men allt är
klart, kom med och se.»
Hon förde honom in i danssalen, hvilken var dekorerad på samma sätt
som förut, med girlander i taket, hvilka buro upp en blomsterkrans af
må-ladt papper, och vapensköldar af förgylldt papp, som längs väggarna radade
upp namnen på både manliga och kvinnliga helgon. Man hade blott bytt ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
