Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan du ge dig tusan på — skulle barka åt fanders för dem allihop, om de
envisades.
Etienne hade låtit honom tala, ty han hade af förargelse inte kunnat få
fram ett ord. Men nu utbrast han:
»Du har då, fan i mig, inte något hjärta i kroppen!»
Ett ögonblick var det inte långt ifrån, att han hade flugit på honom; för
att motstå frestelsen började han att gå fram och tillbaka i salen med stora
steg och gaf luft åt sitt raseri på bänkarna, mellan hvilka han våldsamt
banade sig väg.
»Stäng dörren åtminstone», sadeSuvarm; »det är onödigt, att någon
hör er.»
Sedan han själf hade gatt och stängt dörren, gick han helt lugnt och
satte sig på en af stolarna vid ordförandebordet. Han hade rullat sig en
cigarrett och såg på de andra med sina milda, kloka ögon, medan läpparna
sammandrogos af ett lätt småleende.
»Blir du arg, så blir det ingenting af alltsammans», fortsatte Rasseneur
förståndigt. »Jag trodde först, att du var mycket förnuftig. Det var mycket
bra, att uppmana kamraterna till lugn, att förmå dem att inte ställa till bråk
utomhus, kort sagdt att använda ditt inflytande för att vidmakthålla
ordningen. Och nu vill du sätta dem i klistret!»
Vid hvarje hvarf bland bänkarna, kom Etienne tillbaka fram till krögaren,
fattade honom i axlarna och skakade honom, i det han skrek sina svar i
ansiktet på honom.
»Jo för tusan, visst vill jag vara lugn. Ja, jag har ålagt dem disciplin och
jag råder dem fortfarande att inte alls bråka. Men man får inte till sist drifva
skoj med oss... Du är lycklig du, som kan förbli kall. För min del har jag
mina stunder, då jag tycker mig bli galen.»
Å hans sida var detta en bekännelse. Han gjorde sig lustig öfver sina
illusioner som nyomvänd, öfver sin fromma dröm om ett rike, där rättvisan
snart skulle råda bland människor, som blifvit bröder. Det var nog ett bra sätt,
att bara lägga armarna i kors och vänta, om man ville se människorna ända till
domedag hålla på med att som vargar äta upp hvarandra. Nej, man måste
gripa sig an med saken, annars skulle orättvisan räcka i evig tid, och de
rika skulle ständigt suga de fattigas blod. Också kunde han inte förlåta
sig, att han förr hade sagt, att man skulle bannlysa politiken från den sociala
frågan. Den tiden visste han inte något, men nu hade han läst, hade studerat.
Nu voro hans idéer mogna, och han smickrade sig med att ha ett system.
Men han förklarade det illa med fraser, hvilkas oredighet hade kvar litet af alla
de genomgångna och sedan successivt öfvergifna teorierna. Högst öfver alla
stod Karl Mara’ idé kvar: att kapitalet är resultatet af plundring och rofferi,
och att arbetet hade rätt och plikt att återeröfra denna stulna rikedom.
Hvad det praktiska förverkligandet beträffade, hade han från Proudhons idéer
öfvergått till Lasalles; just nu hade man kommit till kollektivismen och
kräfde, att alla arbetets redskap skulle återfalla till kollektiviteten. Men
alltsammans var oklart, och han visste inte, hur han skulle kunna
förverkliga denna nya dröm, ty ännu hindrades han af sin finkänslighets och sitt
förnufts betänkligheter och vågade icke godtaga partiledarnes absoluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
