Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Genom eld, gift och dolk. Stråtröfvaren är den sanne hjälten, den
folklige hämnaren, den verksamme revolutionären, utan några i böckerna
hämtade fraser. En mängd förfärliga attentat måste förskräcka de mäktige
och väcka folket.» ,
Suvarin blef fruktansvärd, medan han talade. Hänförelsen kom
honom att resa sig från stolen, en mystisk eld lyste i hans klara ögon, och hans
fina händer slöto sig så hårdt om bordskanten, att de höllo på att bryta den.
Gripen af fruktan betraktade den andre honom och tänkte på de historier,
som i sväfvande ordalag hade anförtrotts honom, om laddade minor under
tsarens palats, om polischefer, som fälts med knifstötar som vildsvin, och
om en älskarinna till Suvarin, den enda kvinna, han älskat, som en regnig
morgon hängdes i Moskva, medan han stod i folkmassan och kysste henne
med ögonen den sista gången.
»Nej, nej», mumlade Etienne med en stor åtbörd, som aflägsnade dessa
ohyggliga syner, »därhän ha vi inte kommit hos oss. Mord, brand — aldrig!
Det är förfärligt, det är orätt, alla kamraterna skulle resa sig för att strypa
den brottslige!»
Och dessutom förstod han fortfarande icke, hans ras afskydde den dystre
drömmen om ödeläggelsen af världen, af me jad järns med marken som ett
rågfält. Och hvad skulle man sedan göra, hur skulle folken spira upp igen?
Han ville ha ett svar.
»Säg mig ditt program. Vi andra, vi vilja veta, hvart vi gå.»
Suvarin, med sin dimmiga, frånvarande blick, gjorde då slut på
samtalet genom att helt fredligt säga:
»Alla räsonnemanger om framtiden äro brottsliga, emedan de hindra
den rena förstörelsen och hämma revolutionens framåtskridande».
Svaret kom Etienne att skratta, trots den iskyla, det hade spridt i hans
ådror. För resten medgaf han gärna, att det fanns en del godt i dessa idéer,
hvilkas förfärliga enkelhet hade en viss lockelse för honom. Men det skulle
vara att ge Rasseneur alldeles för goda trumf på hand, om man talade om
dylikt med kamraterna. Här gällde det att vara praktisk.
Änkan Désir bjöd på frukost. De tackade och gingo ut i
värdshussalen, som om hvardagama genom en flyttbar mellanvägg var afskild
från balsalen. När de hade slutat sin omelett och sin ost, ville Suvarin gå
sin väg, och när den andre ville hålla honom kvar, sade han:
»Hvad skulle det tjäna till? Att höra er säga onyttiga dumheter...
Det har jag fått nog af... God afton!»
Med sin vanliga milda och bestämda min gick han därifrån, rökande sin
cigarrett.
Etienne blef allt oroligare. Klockan var ett, bestämdt hade Pluchart
brutit sitt löfte. Bortåt klockan half två började de delegerade att komma,
och han måste ta emot dem, ty han ville öfvervaka, hvilka som släpptes in,
enär han befarade, att bolaget skulle skicka sina vanliga spioner. Han
granskade hvarje kallelsebref och mönstrade ansiktena; det var för resten många,
som kommo in utan kallelsebref, det behöfdes bara, att han kände dem, för
att man skulle öppna dörren för dem. När klockan slog två, såg han
Rasseneur komma; denne stod och rökte ut sin pipa vid disken, medan han pratade
och utan all ifver. Denne lugne grofhuggare gjorde Etienne nervös, så myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
