Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alle sammans ursinniga af hunger och anfäktade af nya idéer. Det var en
redan på förhand afgjord omröstning.
»Du gör en konst i alltihop, du! Du har mat, du!» storskrek Levaque
och knöt näfven åt Rasseneur.
Etienne hade bakom ordförandens rygg lutat sig ned för att lugna
Ma-heu, som var blossande röd och utom sig af förargelse öfver Rasseneurs
skrymtaktiga tal.
»Medborgare», sade Pluchart», »jag ber om ordet.»
Det uppstod djup tystnad. Han talade. Hans röst lät mycket
ansträngd och hes, men han var van därvid, då han ständigt var stadd på resa
och alltid hade sin strupinflammation med sig lika visst som sitt program.
Småningom lyckades han få den att ljuda mera och fick fram patetiska
effekter. Han bredde ut armarna, beledsagade perioderna med en vaggning på
axlarna och utvecklade en vältalighet, som smakade något af predikan, ett
andaktsfullt sätt att sänka slutet af meningarna, hvilkas entoniga mummel
till sist verkade öfvertygande.
Till grundval för sitt tal tog han Internationalens storhet och
välgärningar, hvarmed han alltid började på alla ställen, där han uppträdde för första
gången. Han förklarade dess ändamål: arbetarnes frigörelse; han visade
dess storartade system: längst ned kommunen, högre upp provinsen, ännu
högre upp nationen och öfverst i toppen mänskligheten. Hans armar rörde
sig sakta, staplade upp på hvarandra dessa afsatser, uppbyggde den
kommande världens omätliga katedral. Sedan öfvergick han till den inre
förvalt-aingen: han läste upp stadgarna, talade om kongresserna, påpekade
verksamhetens växande betydelse och utvidgningen af programmet, hvilket
börjat med att diskutera arbetslönerna, men nu tog itu med hela den sociala
uppgörelsen för att göra slut på lönesystemet. Icke längre några nationaliteter,
hela världens arbetare förbundna genom ett gemensamt kraf på rättvisa,
bortrensande af den borgerliga ruttenheten och till sist grundandet af det
fria samhället, där den, som icke arbetade, ej heller skulle skörda! Nu röt
han, pusten af hans andedräkt tycktes skrämma de färgade
pappersblom-morna under det nedrökta, låga taket, som tycktes krossa hans stämmas
utbrott. Det gick som en vajning fram bland hufvudena. Några ropade:
»Det är rätt!... Det ä* vi med om!»
Han fortsatte. Världen skulle vara eröfrad inom tre år. Och han
räknade upp de redan vunna folken. Från alla håll duggade anslutningarna.
Aldrig hade en religion vid sitt första framträdande vunnit så många anhängare.
När man väl hade blifvit herrarna, skulle man diktera lagar för arbetsgifvama,
då skulle de i sin tur få känna näfven på strupen.
»Ja, ja!... Då få de fara ned!»
Med en gest begärde Pluchart tystnad och gick nu in på strejkfrågan.
I princip ogillade han strejker, de voro ett alltför långsamt medel, som snarare
förvärrade arbetarnes lidanden. Men när de blefvo oundvikliga, måste man
under afvaktan på något bättre besluta sig för dem, ty de hade det goda med
sig, att de försvårade kapitalets ställning. Och han framställde
Internatio-nalen såsom en försyn för de strejkande i detta fall. Han anförde
exempel: under metallarbetarstrejken i Paris hade arbetsgifvarne genast gått
in på allt, gripna af fruktan vid underrättelsen om att Internationalen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
