Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När han tvekade, frågade hon:
»Är du alltjämt rädd för mig?»
Öfvervunnen af hennes munterhet, gick han med henne. Detta bröd,
som hon af så godt hjärta hade gifvit, rörde honom. Hon ville inte ta emot
honom i faderns kammare, utan förde honom in i sin egen, där hon genast
slog upp ett par små glas genever. Kammaren var mycket snygg, och det
sade han henne också ett erkännande ord för. För resten tycktes familjen
inte lida nöd på något: fadern fortsatte med sin tjänst som stalldräng i Voreux,
och hon hade för att inte sitta med armame i kors slagit sig på att tvätta,
hvilket inbragte henne tretti sous om dagen. Man kunde ju nojsa med
karlarna utan att vara någon odåga för det.
»Säg mig», mumlade hon helt oväntadt och tog honom vänligt om lifvet,
»hvarför vill du inte älska mig?»
Han kunde inte heller låta bli att skratta, så söt såg hon ut, när hon
frågade så där.
»Men jag tycker ju mycket om dig», svarade han.
»Nej, nej, inte på det sättet, som jag vill... Du vet, att jag dör af
längtan därefter. Säg? Det skulle göra mig så stort nöje.»
Det var sant. Hon hade bedt honom om det under ett halfår. Han
såg på henne, som fortfarande slöt sig tätt intill honom, famnade honom
med sina båda skälfvande armar och med ansiktet upplyft mot honom i en
sådan kärleksbön, att han blef mycket rörd däraf. Hennes tjocka, runda
ansikte var icke alls vackert med sin gula, af kolet angripna hy, men hennes
ögon brunno, från hennes hud utstrålade en tjusningskraft, ett skälfvande
begär, som åter gjorde henne rosig och ung. Inför denna ödmjuka,
glödande gärd vågade han inte längre neka.
»Ack, du vill», stammade hon förtjust, »åh, du vill!»
Och hon hängaf sig åt honom med en jungfrus blyghet och vanmakt,
liksom om det hade varit den första gången och hon aldrig förr hade kändt
någon man. När han sedan gick ifrån henne, var det hon, som öfverflödade
af tacksamhet: hon kysste hans händer, hon tackade honom.
Etienne skämdes en smula öfver denna gunst. Det var ingenting att
skryta öfver, att man hade haft Mouquette. Då han gick, svor han för sig
själf, att han inte skulle göra om det. Men han hade henne dock i vänlig
hågkomst, hon var en snäll och duktig flicka.
När han kom hem tillbaka till grufbyn, kommo allvarsamma nyheter
honom att förgäta äfventyret. Det gick ett rykte, att bolaget möjligen
skulle gå in på någon eftergift, ifall de kommitterade gjorde ett nytt försök
hos direktören. Gruffogdarne hade åtminstone spridt ut det ryktet.
Verkliga förhållandet var det, att i den pågående striden led grufvan ännu mera
än arbetarne. Den hårdnackenhet, hvarmed man framhärdade, vållade
stora förluster å ömse sidor: medan arbetet försmäktade af hunger, ödelädes
kapitalet. Hvarje dag arbetsnedläggelsen räckte kostade hundratusentals
francs. Hvarje maskin, som står stilla, är en död maskin. Redskaper och
materiel förloras, det bundna kapitalet rann bort liksom af sanden
uppdrucket vatten.
Så snart det lilla lagret på gruflafvarna var uttömdt, talade kunderna
om att vända sig till Belgien, och däri låg en fara för framtiden. Men hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
