Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och blodbrist. Säkert låg orsaken därtill i yrket, och ingen beklagade sig
däröfver, annat än när brist på föda gjorde dem alldeles förbi, och nu stupade
de redan som flugor i grufbyn. Man måste emellertid skaffa något att äta.
Men herre Gud, hvad skulle man göra, hvart skulle man gå?
I skymningen, hvars trista dysterhet gjorde rummet allt kusligare,
fattade Etienne med sönderslitet hjärta efter ett ögonblicks tvekan sitt
beslut.
»Vänta», sade han, »jag skall gå till någon».
Och han gick. Han hade kommit att tänka på Mouquette. Hon skulle
nog ha ett bröd och det gåfve hon honom säkert gärna. Han fann det
otref-ligt att på detta sätt vara tvungen att vända tillbaka till Réquillart:
flickan skulle med sin min af kärleksbetagen tjänarinna kyssa hans händer;
men man skulle inte lämna sina vänner i vånda, han skulle än en gång vara
snäll mot henne, ifall så behöfdes.
»Jag också, jag går och försöker», sade hustru Maheu i sin ordning.
»Det här är för galet.»
Hon öppnade åter dörren efter Etienne och slog häftigt igen den, medan
de andre tysta och orörliga sutto kvar i det eländiga skenet från en
talgljusstump, som Alzire hade tändt. Väl utkommen, stannade hon ett
ögonblick och funderade. Sedan gick hon in till Levaques.
»Hör du», sade hon, »jag lånade dig ett bröd härom dagen. Skulle
nu du kunna ge mig igen det?»
Hon häjdade sig, ty hvad hon såg var ingalunda uppmuntrande, och
huset stank af elände mera än hennes eget.
Hustru Levaque satt och stirrade på den slocknade brasan, medan hennes
man, som supits full af några spiksmeder, med tom mage låg och sof på
bordet. Stödd mot väggen, stod Bouteloup och gned maskinmässigt sina
axlar med tafattheten hos en stackars beskedlig sate, hvars besparingar
man gjort ände på och som är förvånad öfver, att han nu måste svälta.
»Ett bröd! Ack, kära du, svarade hustru Levaque, »jag tänkte just
be dig om att få låna ett till.»
Då hennes man grymtade i sömnen af smärta, slog hon hans ansikte
mot bordet.
»Tig, ditt svin! Så mycket bättre, om det svider i tarmarna på dig!
... Kunde du inte i stället för att låta bjuda dig på att supa, habedtenvän
om tjugu sous?»
Hon höll på att svära, hvilket gaf lättnad åt hennes känslor, här i den
smuts, som rådde i huset, som redan varit så länge vanvårdadt, att en
olidlig stank steg upp från golfvet. Allt kunde gärna gå öfver ända, det rörde
henne inte alls. Hennes son, det kräket Bébert, hade också varit borta
sedan i morse och det skulle vara en utmärkt lättnad, om han aldrig komme
igen, skrek hon. Sedan sade hon, att hon skulle gå och lägga sig. Hon
skulle åtminstone få varmt. Hon stötte på Bouteloup.
»Nå, opp med dig! Låt oss gå dit upp... Elden är slocknad, det är
onödigt att tända ljus för att se de tomma tallrikarna... Kommer du då
inte, Louis? Jag säger ju, att vi ska’ gå och lägga oss. Man kryper intill
hvarandra, det är alltid en tröst... Och den här satans fyllkajan må gärna
ligga ensam och frysa ihjäl här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
