Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, man fick säga, hvad man ville, men när en kvinna betedde sig illa, så
medförde detta lycka i huset!
»God afton», sade hon helt tvärt.
Därute hade natten brutit in, och bakom molnen lyste månen med
däm-padt ljus. I stället för att åter gå genom trädgårdarna, gick hustru Maheu
en omväg, förtviflad och utan att våga gå hem till sig. Och hvad skulle
det tjäna till att bulta på någon dörr i de döda husfasaderna; öfverallt var det
ju endast elände.
När hustru Maheu gick förbi kyrkan, såg hon en skugga smyga hastigt
fram längs vägen. En förhoppning kom henne att skynda på sina steg, ty
hon hade känt igen kyrkoherden i Montsou, abbé Joire, som om söndagarna
läste mässan i grufbyns kapell; han kom säkert från sakristian, dit ordnandet
af någon angelägenhet hade kallat honom. Kutryggig skyndade han åstad
med minen hos en välfödd och vänlig människa, som gärna ville lefva i fred
med hela världen. Om han hade gått ut på sena kvällen, så var det nog
för att inte utsätta sig för obehag bland grufarbetarna. Man påstod för
öfrigt, att han nyss hade fått befordran och att han till och med redan hade
varit ute och gått med sin efterträdare, en mager abbé med glödande ögon.
»Herr kyrkoherde, herr kyrkoherde!» stammade hustru Maheu.
Men han stannade icke.
»Godnatt, godnatt, min snälla gumma!»
Hon stod åter utanför sitt hem. Benen buro henne inte mera, och hon
gick in.
Ingen hade rört på sig. Maheu satt fortfarande hopsjunken på
bordskanten. Gubben Bonnemort och småbarnen sutto hopkrupna på bänkea
för att frysa mindre. Ingen hade yttrat ett ord till någon annan, ljuset
bara hade brunnit och var nu så kort, att snart skulle de också sakna lyse.
Vid ljudet af dörren, vände barnen sig om, men när de sågo, att modern
icke hade något med sig, började de åter att stirra på golfvet och af
fruktan för bannor sväljde de sin stora lust att gråta. Hustru Maheu sjönk
åter ned på sin plats vid den slocknande elden. Man gjorde henne inga
frågor, tystnaden fortfor. Alla hade förstått; de ansågo det onyttigt att trötta
sig ännu mera genom att prata. Och nu rådde en modlös, en förkrossad
väntan, den sista väntan på den hjälp, som Etienne kanske skulle kunna
leta upp någonstädes. Minuterna förgingo, till sist räknade de icke mera
därpå.
När Etienne kom, hade han i en trasa ett dussin kokta kalla potatisar.
»Se här allt, hvad jag har kommit öfver», sade han.
Hos Mouquette saknades också bröd; det var hennes middag, som hon
hade nödgat honom att ta emot, medan hon kysste honom af allt sitt hjärta.
»Nej tack!» svarade han, när hustru Maheu bjöd honom hans andel,
»Jag har ätit där borta.»
Han narrades; med dyster min såg han, hur barnen kastade sig öfver
födan. Äfven fadern och modern lade band på sig för att ge de andra så
mycket mera. Men gubben Bonnemort slukade glupskt allt. Man måste
ta ifrån honom en potatis för att ge den åt Alzire.
Etienne talade nu om, att han hade sport nyheter. Bolaget, som var
förbittradt öfver de strejkandes envishet, talade om att af skeda de arbetare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
