Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som komprometterat sig. Det ville prompt krig. Och ett ännu allvajligare
rykte var i omlopp, nämligen att bolaget smickrade sig med att ha lyckats
förmå ett stort antal arbetare att åter gå ned i grufvan. Följande dag skulle
Victoire och Feutry-Cantel ha fullständig arbetsstyrka samt till och med
Madeleine och Mirou ha en tredjedel af sina arbetare. Både Maheu och hans
hustru blefvo ytterst förbittrade.
»Fan anamma!» skrek Maheu, »finns det förrädare, så måste vi göra upp
räkningen med dem!»
Han reste sig upp, och hänförd af sitt lidande utbrast han:
»I morgon kväll, i skogen!... Då man hindrar oss att komma
tillsammans på Bon-Joyeux, skola vi vara ostörda i skogen!»
Ropet hade väckt gubben Bonnemort, som hans glupskhet hade kommit
att lura af. Det var det forna fältropet och den mötesplats, där arbetarna i
gångna tider samlades för att sammansluta sig mot konungens soldater.
»Ja, ja, i Vandame! Går man dit, då är jag med.»
Hustru Maheu gjorde en häftig åtbörd.
»Alla gå vi dit. Detta måste få ett slut, dessa orättvisor och detta
förräderi!»
Etienne beslöt, att alla grufbyarna skulle kallas till möte följande kväll.
Men elden varnu släckt, liksom hos Levaques, och ljuset slocknade
plötsligt. Det fanns inte mera kol, inte mera fotogen; trefvande i mörkret måste
man gå och lägga sig i denna bistra kyla, som nöp i skinnet. Barnen gräto.
VI.
Jeanlin var nu läkt och kunde gå, men hans ben voro så illa hoplappade,
att han haltade både åt höger och vänster; och det var verkligen värdt
något att se honom kila i väg som en anka, springande lika fort som förr, smidig
som ett elakt, tjufaktigt djur.
Den kväll, om hvilken det nu är fråga, låg Jeanlin på lur vid vägen till
Réquillart i sällskap med sina oskiljaktiga skötesvänner Bébert och Lydie.
Han hade lagt sig i bakhåll på en öde plats bakom en inhägnad midt emot en
liten usel handelsbod, som låg snedt öfver kröken af en gångstig. En gammal
nästan blind gumma hade där ställt fram tre å fyra påsar med ärter och
bönor, svarta af dam, och en gammal stockfisk, som hängde i dörren,
spräcklig af flugsmuts, hade han i synnerhet svårt att ta sina små ögon ifrån. Han
hade redan två gånger skickat Bébert att ta ned fisken från kroken. Men
det hade kommit folk i vägkröken bägge gångerna. Alltid skulle det vara
någon i vägen, så att man inte kunde få sköta sina affärer i fred!
En herre till häst blef synlig på vägen, och barnen kröpo ned vid foten af
inhägnaden, när de i ryttaren kände igen herr Hennebeau. Sedan strejken
började, såg man honom ofta på detta sätt på vägarna, färdandes ensam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
