Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hon å sin sida hade också gärna velat, ty det skulle ha varit något helt
annat för henne, att bli så där kärvänligt smekt. Men hvarken han eller hon
skulle ha understått sig att visa någon olydnad. När de sedan gingo hemåt,
kysste de inte ens hvarandra, fast kvällen var mycket mörk; ömma och
förtviflade gingo de sida vid sida i den vissheten att, om de rörde hvarandra,
skulle deras »kapten» bakifrån traktera dem med stryk.
Samtidigt kom Etienne till Réquillart. Mouquette hade kvällen förut
tiggt och bedt honom om att komma igen och nu kom han, fast han
skämdes, ty han hade fattat ett tycke, som han icke ville tillstå för sig själf, för
denna flicka, som dyrkade honom som ett högre väsen. Det var för öfrigt
nu hans afsikt att bryta med henne. Han skulle träffa henne och säga
henne, att hon för kamraternas skull inte längre fick hänga efter honom.
Man hade ingen anledning till glädje, det var inte rätt att njuta af några
fröjder, när alla höllo på att svälta ihjäl. Och när han icke träffade henne
hemma, beslöt han att vänta på henne och höll utkik på de förbiskymtande
skuggorna.
Under det förfallna schakttornet öppnade sig det gamla schaktet, som
var till hälften igenrasadt. En rakt uppstående bjälke, vid hvilken ett
stycke takresning satt kvar, såg ut som en galge öfver det svarta hålet, och
i schaktmynningens remnade murverk sköto upp ett par träd, en rönn och
en lönn, hvilka tycktes växa upp ur jordens innandöme. För att undvika
stora underhållskostnader hade bolaget under de senaste sex åren ämnat
att fylla denna öfvergifna, utdöda grufva, men man väntade därmed, tills
man fått en luftväxlingsmaskin klar i Voreux, ty de båda med hvarandra
kommunicerande schaktens vädringsugn var placerad vid foten af
Réquillart, hvars forna pumpschakt gjorde tjänst som skorsten. Man hade
lämnat de öfre stollgångarna för att öfvervaka endast bottenstollen, i hvilken
den stora helvetesugnen brann, den ofantliga kolbrasan med ett så starkt
drag, att lufttilloppet blåste upp vinden till storm från den ena ändan af den
närbelägna grufvan till den andra. För att man fortfarande skulle kunna
gå upp och ned hade af försiktighet gifvits order om att underhålla
stegschaktet; men ingen tog befattning med den saken, stegarna ruttnade af
fukt och flera af satser hade redan rasat. Ett stort björnbärssnår täppte
däruppe till ingången till schaktet och emedan i den första stegen pinnar
voro borta, måste man för att kunna nå stegen hänga sig fast i en af rönnens
rötter och sedan på Guds försyn släppa sig ned i det mörka hålet.
Dold bakom en buske, satt Etienne och väntade, då han fick höra ett
ihållande prassel i snåret. Han trodde, att det var någon snok, som
blif-vit skrämd och flydde. Men det plötsliga skenet från en tändsticka
förvånade honom, och han häpnade, när han kände igen Jeanlin, som tände på
ett ljus och gled ned i jorden. Han fattades af en så stark nyfikenhet, att
han gick fram till öppningen. Gossen var försvunnen, ett svagt
ljusskimmer trängde upp från den andra afsatsen. Han tvekade ett ögonblick,
men så lät han sig glida ned, medan han höll sig fast vid trädrötterna, trodde
att han skulle göra ett hopp på 524 meter, som grufvan mätte, men kände
till sist en stegpinne under fotterna. Och han steg varsamt ned. Jeanlin
hade nog intet hört. Etienne såg alltjämt under sig ljuset sjunka ned i
djupet, medan gossens skugga, kolossal och skräckingifvande, dansade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
