Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grufväggarna med hans ofärdiga bens slankiga linkande. Med en apas
färdighet att hålla sig fast med händer, fötter eller haka, när det fattades
stegpinnar, klättrade han allt längre ned i djupet. Stegarna om sju meters
längd följde den ena efter den andra, somliga ännu bastanta, andra
vacklande och knakande, färdiga att gå i kras. Och efter som man kom
djupare ned, blef värmen mera kväfvande, en ugnshetta, som kom ifrån
luft-dragsschaktet, hvilket lyckligtvis allt sedan strejkens början var föga
verksamt, ty under arbetstider, då ugnen slukade sina femtusen kilogram
stenkol om dagen, skulle man inte ha kunnat våga sig dit utan att bli stekt.
»Den förbannade paddan», svor Etienne, »hvart tusan tar han vägen?»
Två gånger höll han på att falla. Hans fötter halkade på det fuktiga
trädet. Om han åtminstone hade haft ett ljus liksom pojken, men i hvarje
ögonblick stötte han sig, han vägleddes endast af det svaga ljusskenet, som
flydde under honom. Det var väl redan den tjugonde stegen och alltjämt
bar det nedåt. Då började han att räkna dem: tjuguen, tjugu t vå, tjugu tre
och allt djupare och djupare gick han. Hans hufvud brände och sjöd och
svällde, han trodde, att han föll ned i en smältugn. Ändtligen kom han
till en för detta hållplats för hissburen och såg, hur ljuset gled fram långt
bort i en stollgång. Tretti stegar, det var cirka 210 meter.
»Skall han länge hålla på och föra mig omkring så här? Säkert har
han ett krypin i stallet.»
Men gången till vänster, som ledde till stallet, var stängd genom ett
ras. Färden börjades på nytt, ännu mera besvärlig och mera farlig. Han
måste skynda sig för att icke förlora ljuset ur sikte och skyndade in i samma
stollgång; men där gossen med sin ormlika smidighet kunde ledigt gå fram,
kunde Etienne icke komma igenom utan att skrubba lemmarna. Han
kunde tränga framåt endast med den största försiktighet, på knä eller på
magen, trefvande framför sig i mörkret.
»Fan anamma! Komma vi fram någon gång?» brummade han,
mör-bultad och andlös.
De voro framme. Det var det innersta af den gamla utfordringsorten,
uthuggen tvärs igenom flötsen som en naturlig grotta. Han stannade och
såg på afstånd gossen, som satte fast ljuset mellan ett par stenar och slog
sig ned i god ro med den lugna och tillfredställda minen hos en person, som
känner sig lycklig öfver att åter komma hem till sig. En förhållandevis
fullständig anordning hade förvandlat denna ända af stollgången till en
rätt bekväm bostad. I ett hörn utgjorde ett lager af hö en mjuk bädd; på
gamla grufstöttor, som ordnats så, att de bildade ett bord, fanns allt
möjligt: bröd, potatis, uppslagna geneverbuteljer — en riktig röfvarkula med
byte, som hopats under veckotal, till och med komplett öfverflödiga saker,
såsom tvål och skosvärta, som stulits bara för nöjet af stjäla. Och alldeles
ensam midt i denna samling af stulna saker, njöt gossen där af som en
själf-visk bandit.
Sedan Etienne flåsat ut ett ögonblick, skrek han:
»Vet du inte en smula hut? Du går hit ner och mojar dig, medan vi
svälta ihjäl däruppe.»
Jeanlin blef högeligen förfärad och började att darra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
