Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dade skaften på bollträna, hela kroppen kastade sig framåt i slaget, liksom
om det skulle ha gällt att slå ihjäl en oxe, och detta pågick under timtal, från
ena ändan af slätten till den andra, öfver diken, häckar, backsluttningar och
låga hägnader. Det behöfdes goda pustar i bröstet och starka gångjärn i
knäna. Det fanns galningar på tjugufem år, som kunde göra sina styfva
fyra mil. Vid 40 år spelade man icke mera, man var alldeles för tung.
Jeanlin knuffade Bébert framför sig och ville, att man skulle göra det
riktigt trefligt för sig under den lilla vägbiten ända bort till skogen genom
att släppa lös Polonia och förfölja den med stenkastning. Hans tysta tanke
var att slå ihjäl kaninen; han kände sig starkt hågad att ta den med sig och
äta upp den nere i sin kula i Réquillart. Kaninen satte åter i väg och sprang
med rynkad nos och bakåtlagda öron; en sten flådde ryggen på henne, en
annan skar af hennes svans, och trots det tilltagande mörkret, hade hon nog
fått sätta lifvet till, om inte bytingarna hade i en glänta i skogen fått syn
på Etienne och Maheu, som stodo där. De kastade sig häftigt öfver kaninen
och stoppade åter ned den i korgen. Nästan i samma ögonblick gåfvo
Za-charie, Mouquet och de båda andra det sista slaget med bollträt och
slung-gade bollen, som rullade fram till några meters afstånd från gläntan. De
kommo alla fram just till mötesplatsen.
I hela trakten, på alla vägar och stigar öfver den kala slätten gick det
efter skymningens inbrott ett långt tåg, en ström af tysta skuggor, som gledo
fram enstaka eller i grupper mot skogens violetta, högstammiga träd.
Hvar-enda grufby blef tom på folk, kvinnorna, ja äfven barnen gingo ut liksom för
att promenera i det klara, friska vädret. Nu blefvo vägarna mörka, och
man kunde icke mera tydligt urskilja denna folkmassa, som var stadd på
vandring och som smög mot samma mål, man hörde den blott i ett svagt,
otydligt trampande, ledd af en enda själ. Mellan häckarna, bland
busksnåren förnams blott ett svagt prassel, ett lätt sorl af nattliga röster.
Herr Hennebeau, som just vid denna tid, ridande på sitt sto, var stadd
på hemväg, lyssnade till dessa svaga ljud. Han hade mött åtskilliga par, ett
helt långsamt tåg af lustvandrande i den vackra vinterkvällen. Åter älskande
par, som gingo att mun mot mun finna fröjder bakom stenmurarna. Var
det icke dessa vanliga möten, flickor som kastades omkull i hvarje dike, usla
stackare, som frossade af den enda glädje, som inte kostade något? Och
dessa nöt beklagade sig öfver lifvet, när de i fullaste mått ägde den
ojämförliga lyckan att älska hvarandra! Gärna skulle han ha lidit hungerns
vånda, ifall han hade kunnat börja om sin tillvaro med en hustru, som med
hela sin kropp och hela sin själ hade hängifvit sig åt honom, hvarhelst det än
hade varit. För hans olycka fanns det ingen tröst, han afundades dessa
fattiga uslingar. Med sänkt hufvud fortsatte han med saktad fart sin
hemväg, förtviflad vid dessa långa ljud, som drogo bort längst i fjärran på det
mörka fältet och i hvilka han hörde endast kyssar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
