Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt hvita skimmer öfver hela den röjda platsen. Och i den isande kalla
luften kunde man skönja vildt lidelsefulla ansikten, brinnande ögon, öppna
munnar, en sannskyldig folkbrunst, män, kvinnor och barn, utsvultna och
lössläppta att med rättvis plundring återtaga de forna ägodelar, som man
hade beröfvat dem. De kände icke mera kölden, de glödande orden hade
värmt dem in i deras innersta. En from hänförelse, det feberaktiga hoppet
hos den kristna kyrkans första bekännare, som afbidade rättvisans rikes nära
förestående ankomst, lyfte dem öfver jorden. Många dunkla fraser hade
undgått dem, de förstodo icke alls dessa tekniska och abstrakta
räsonne-manger, men just det dunkla och det abstrakta vidgade ännu mera löftenas
fält, bar dem upp i bländande förhoppningar. Ack, hvilken dröm! Att
bli herrar, att icke mera lida, utan omsider få njuta!
»Nu är det, anamma och regera, vår tur! Ned med utsvältarne!»
Kvinnorna grepos af yrsel. Hustru Maheu, som kastat af sig sitt vanliga
lugn, fattades af hungersvindel, hustru Levaque tjöt, den gamla mor Brulé
var alldeles ifrån sig och skakade sina armar, som liknade en veritabel häxas,
Philoméne ristades af en hostattack, och Mouquette blef så eldad, att hon
till-ropade talaren ömma ord. Bland männen hade Maheu, som hänförts af talet,
brutit ut i ett rop af vrede, där han stod mellan den skälfvande Pierron och
Levaque, som talade alldeles för mycket. Storskräflarne Zacharie och
Mouquet sökte fortfarande att hångrina, fast de icke kände sig rätt väl till
mods och voro förvånade öfver, att kamraten kunde tala så mycket om det
där utan att dricka en enda klunk. Men uppe på timmerhögen stimmade
Jeanlin ännu värre, eggande upp Bébert och Lydie samt svängande korgen,
där kaninen låg.
Bifallsropen skallade om och om igen. Etienne njöt af ruset af sin
popularitet. Det var sin makt, han hade där liksom materialiserad i dessa
tretusen bröst, hvilkas hjärtan han med ett ord fick att klappa. Om Suvarin
hade värdigats att komma tillstädes, skulle han ha applåderat sina egna
tankar, nöjd med sin lärjunges framsteg i de anarkistiska lärorna, belåten med
programmet, undantagandes momentet rörande undervisningen, en
kvar-lefva af känslosam fjollighet, ty den heliga och hälsosamma okunnigheten
skulle vara det bad, hvari människorna skulle härda sig. Hvad Rasseneur
beträffar, ryckte han på axlarna af förakt och förargelse.
»Låt nu mig få tala», skrek han till Etienne.
Denne hoppade ned från trädstubben.
»Tala du, så få vi se, om de vilja höra på.»
Rasseneur hade redan intagit hans plats och med en åtbörd påkallade
han tystnad. Men sorlet ville icke lägga sig, hans namn gjorde sin rund från
de första leden, som hade känt igen honom, bort till de sista långt bort under
bokarna. Man vill icke höra på honom, han var en kullslagen afgudabild,
hvars blotta åsyn retade hans forna troende. Hans svada, hans flytande och
snällt godmodiga tal, som så länge hade varit allas förtjusning, behandlades
nu som en ljum dekokt, som tillagats för att söfva de fega. Han talade
alldeles för döfva öron i det rådande sorlet, han ville åter komma fram med sina
lugnande och blidkande fraser, som han förde med sig öfverallt, om
omöjligheten att förvandla världen i ett tag genom lagstiftning, om nödvändigheten
att ge den sociala utvecklingen tid att fullbordas; man gycklade med honom,
12 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
