Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Kamrater, ni ha hört! Han är en bland våra veteraner, s® där hvad han
har lidit och hvad våra barn skola komma att lida, om vi icke göra upp
räkningen med tjufvarna och bödlarna.»
Han var förfärlig; aldrig hade han talat så våldsamt. Med ena handen
höll han fast den gamle Bonnemort, han visade på honom som en eländets
och sorgens fana, hvilken manade till hämnd. I snabba ordalag gick han
tillbaka ända upp till den förste Maheu, han visade hela denna i grufvan
utslitna familj, som bolaget hade ätit upp och som efter hundra års arbete nu
var mera utsvulten än någonsin, och till jämförelse med denna familj
framställde han sedan den välgödda styrelsen, som svettades pengar, hela bandet
af aktieägare, som under ett helt sekel hade underhållits som glädjeflickor,
utan att ha gjort något, endast njutit med sina kroppar. Var detta icke
förskräckligt? En hel befolkning af människor, som son efter far förgicks
nere i djupet, för att man skulle kunna muta ministrar, för att hela
generationer af förnäma herrar och af borgarherrskap skulle kunna ge fester eller
sitta och göda sig i spisel vrån. Han hade studerat gruf arbetarnas sjukdomar
och lät dem alla passera revy med ohyggliga detaljer: blodbrist, skrofler,
svart bronchitis, kväfvande astma, förlamande reumatism. Dessa
eländiga stackare kastade man som föda åt maskinerna, man föste in dem i
gruf-byarna som boskap. Men snart skulle spira upp en armé ur grufvornas djup,
en skörd af medborgare, hvars sådd nu grodde och som en vacker solskensdag
skulle spränga jordskorpan. Och då skulle man få se, om de skulle våga att
erbjuda en pension af 150 francs efter fyrti års arbete åt en sexti års gubbe,
som spottade stenkol och hvilkens ben voro svullna i följd af vattnet nere i
gruf orterna. Ja, arbetet skulle kräfva räkenskap af kapitalet, af denne
opersonlige, för arbetaren obekante gud, som satt hopkrupen någonstädes i
sitt tabernakels mysterium, där han sög lifvet ur de uthungrade, som födde
och gödde honom. Man skulle gå dit bort, man skulle väl till sist få se hans
ansikte vid skenet af bränderna, man skulle dränka honom i blod, detta orena
svin, denna ohyggliga afgud, fullproppad af människokött.
Han tystnade, men hans alltjämt i rymden utsträckta arm utpekade
fienden — där borta, han visste icke hvar, från den ena ändan af jorden till
den andra. Denna gång var massans bifallsskri så väldigt, att herrskapen i
Montsou hörde det och sågo bortåt Vandame till, oroliga vid tanken på något
fruktansvärdt ras. Nattfåglar höjde sig öfver skogen under den höga, klara
himmeln.
Etienne ville nu sluta genast.
»Kamrater, hvad fatta ni för beslut?... Rösta ni för strejkens
fortsättande?»
»Ja, ja!» tjöts det.
»Och hvilka åtgärder besluta ni?... Vårt nederlag är visst och säkert,
om några fega stackare fara ned i grufvorna i morgon.»
Det liksom blåste upp till storm i rösternas svar:
»Död åt de fega!»
»Ni besluta alltså att återkalla dem till plikten och deras besvurna
trohet ... Hör, hvad vi skulle kunna göra: infinna oss vid grufvorna, genom vår
närvaro föra förrädarne därifrån, visa bolaget, att vi alla hålla ihop och
hellre dö än gifva efter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
