Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Klockan 4 hade månen gått ned, och det var en mycket mörk natt. Alla
människor sofvo ännu hos familjen Deneulin, det gamla tegelstenshuset låg
tyst och mörkt med stängda dörrar och fönster, längst inne i den stora, illa
vårdade trädgården, som skilde det från Jean-Bartgrufvan. Längs den andra
långsidan af huset gick den ödsliga vägen till Vandame, en stor köping,
gömd bakom skogen, på ett afstånd af cirka tre kilometer.
Deneulin, som var trött af att ha tillbragt en del af den föregående dagen
nere i gmfvan, snarkade med näsan mot väggen, när han drömde, att man
ropade på honom. Till sist blef han vaken, hörde verkligen en röst och
skyndade att öppna fönstret. Det var en af hans gruffogdar, som stod i
trädgården.
»Hvad står på?» frågade Deneulin.
»Herr Deneulin, det är uppror, hälften af karlarne vill icke arbeta och
hindrar de andra från att gå ned i grufvan.»
Han förstod icke riktigt, ännu yrvaken och tung i hufvudet, som han
var, samt berörd af den skarpa kölden som af en iskall dusch.
»Men så tvinga dem då för tusan att gå ned», stammade han.
»Det har nu stått på en timme», svarade fogden. »Då kommo vi på
den tanken att gå efter er, herr Deneulin, som kanske är den enda, som kan
förmå dem att ta reson.
»Bra, jag kommer.»
Han klädde sig raskt, numera fullt vaken och klar, men mycket orolig.
Man skulle ha kunnat plundra hela huset, utan att hvarken köksan eller
betjänten ens hade rört på sig. Men på andra sidan förstugan hviskade
oroliga röster, och när han gick ut, såg han dörren till sina döttrars rum öppnas,
och båda två trädde ut, klädda i hvita morgonrockar, som de hade kastat
på sig.
»Hvad står på, pappa?»
Den äldre, Lucie, var redan tjugutvå år, storväxt, mörk och med stolt
utseende; medan Jeanne, den yngre, som nyss fyllt nitton år, var liten, blond,
täck och behagfull.
»Inte något farligt», svarade han för att lugna dem. »Det tycks vara
bråkmakare som stimma därborta. Jag skall gå och se efter.»
Men detta satte flickorna sig emot, de ville inte låta honom gå, förrän
han hade fått något värmande i sig. Annars skulle de bara få hem honom
sjuk, med magen förstörd, som vanligt. Han stretade emot och bedyrade,
att han hade alldeles för brådtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
