Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände till Gröna kullen, men fast hon redan hade vistats i trakten under
fem år, tillstod hon, att hon aldrig hade kommit åt detta håll. Då tog man
en omväg. Tartaret, som låg i skogens bryn, var en ouppodlad hed af
vulkanisk ofruktbarhet, under hvilken sedan århundraden tillbaka brann
en stenkolsgrufva, som hade råkat i brand. Saken förlorade sig i en legend,
grufarbetarne i trakten berättade en historia därom: eld från himmeln föll
ned öfver detta Sodom i jordens innandöme, där vagnskjuterskorna sölade
sig i afskyvärda laster och än i dag brunno dessa i djupet af detta helvete.
Midt på denna Tartarets fördömda hed höjde sig, som ett den eviga vårens
under, Gröna kullen med sina ständigt grönskande gräsmattor, sina bokar,
hvilkas löf oaflåtligt förnyades, sina fält, där ända till tre skördar mognade.
Det var ett naturligt drifhus, som eldades upp af branden i de djupa
flöt-serna. Aldrig låg snö kvar där. Denna ofantliga bukett af grönska bredvid
skogens aflöfvade träd var utslagen på denna decemberdag, utan att frosten
kommit ens dess bladverks kanter att skifta i rödt.
Kaleschen rullade snart fram öfver slätten. Négrel gycklade med
legenden och förklarade, att det mycket ofta uppstod brand i djupet af en
grufva genom koldammets »jäsning»; kunde man icke göra sig till herre
öfver elden, så brann den så godt som i all evighet. Men han tystnade, ty
under senaste minuterna mötte vagnen oupphörligen skaror af grufarbetare.
Tysta gingo de förbi, med sneda blickar stirrande på denna lyx, som tvang
dem att gå ur vägen. Deras antal ökades alltjämt, hästarna måste gå steg
för steg på den lilla bron öfver Scarpe. Hvad stod på, eftersom dessa
människor på detta sätt voro ute och drefvo på vägarna? Fruntimmerna blefvo
rädda, och Négrel började att befara något bråk på den i denna åt oro och
ängslan hemfallna bygd; och det kändes som en lättnad, när man omsider
kom fram till Marchiennes. Under en sol, som tycktes förkväfva dem,
släppte smältugnarnas batterier och masugnarnas torn ut rökmoln, hvilkas
evinnerliga sot regnade i luften.
II.
Catherine hade redan i en timme hållit på att i Jean-Bart skjuta fram
grufvagnar till hållplatsen; hon badade så i svett, att hon måste stanna
ett ögonblick för att torka sig i ansiktet.
Längst in i orten, där han högg i flötsen tillsammans med kamraterna
i arbetslaget, förundrade sig Chaval öfver, att han icke längre hörde hjulens
mullrande. Lamporna brunno dåligt, koldammet hindrade en ifrån att se.
»Hvad står på?» ropade han.
När hon svarade honom, att hon säkert skulle smälta i svett och att
hon höll på att förgås, svarade han ursinnigt:
»Ditt nöt, gör som vi, ta af dig linnet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
