Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne. Det var mörkrets gärningar, apryggar, som spändes, en infernalisk
syn af rödsvedda lemmar, som sletos ut under dofva hugg och kvidan. Men
de urskilde säkert henne bättre, ty hackorna upphörde att knacka, och de
skämtade med henne, därför att hon hade tagit af sig byxorna.
»Akta dig, du förkyler digl»
»Det är bussiga ben hon harl Det räcker nog till för två, eller hur,
Chaval?»
»Det får man lof att titta på. Lyft upp, högre, ännu högre!»
Utan att bli förargad öfver skämtet, for Chaval åter ut mot henne.
»Så är det, ta* mig tusan!... Är det fråga om svinaktigheter, då duger
hon... Där skulle hon kunna stå och höra på till i morgon 1»
Med svårighet hade Catherine tagit sig för att fylla sin vagn och så
sköt hon bort den. Grufgången var för bred, för att hon skulle kunna stödja
sig mot båda sidor af förtimringen, hennes nakna fötter vredo sig i spåren,
där de sökte en stödjepunkt, medan hon långsamt skred framåt, med
armarna styft framsträckta och liksom afbruten i veka lifvet. När hon gick
utefter lermuren, började eldpinan på nytt, svetten lackade genast af hela
hennes kropp i stora droppar, som ett slagregn. Hon hade knappt hunnit
trejdedelen, då hon dröp af svett, så att hon icke kunde se, äfven hon sölad
af svart smuts. Hennes trånga linne var som doppadt i bläck, klibbade
fast vid huden och åkte genom benens rörelser upp ända till höfterna; det
snodde sig så smärtsamt omkring henne, att hon åter måste stanna med
arbetet.
Men hvad gick det åt henne i dag? Aldrig hade hon känt sig så skral
på benen. Det måste bero på dålig luft. Längst inne i denna aflägsna ort
var det inte något luftdrag. Man inandades allehanda slags dunster, som
med ett sakta susande ljud strömmade fram ur kolet och som ibland voro
så ymniga, att lamporna icke ville brinna, för att nu icke tala om grufgasen,
som man inte längre frågade efter, i sådan myckenhet blåste flötsen den in
i näsan på arbetarna. Hon kände väl till den, denna dåliga luft, denna
döda luft, som grufarbetarna säga. Hon hade ända sedan sin barndom
slukat så mycket af den, att hon förundrade sig öfver, att hon nu stod så
illa ut med den, med brus i öronen och brännande hals.
Hon orkade icke längre något och kände ett behof att ta af sig
linnet. Det blef en ren tortyr för henne, detta linne, hvars minsta veck skar
in i huden på henne och brände henne. Hon sökte dock att låta bli och
ville skjuta vidare, men blef tvungen att räta upp sig. Med föresats att
åter ta det på sig vid ombytet, tog hon hastigt af sig allt, repet och linnet,
med sådan feberifver, att hon skulle ha slitit huden af sig, ifall hon hade
kunnat. Och naken, ömklig, förnedrad till att trafva framåt likt en
djurhona, som söker sitt lifsuppehälle på smutsiga landsvägar, knogade hon på
vidare, med baken nedsmord af sot och smutsig upp på magen som ett
åkarsto. På alla fyra sökte hon att skjuta vagnen fram.
Men hon blef förtviflad, det gaf henne ingen lindring att vara naken.
Hon sjönk ned på knäna. Lampan, som kilats fast i kolet på grufvagnen,
tycktes slockna. Bara afsikten att skrufva upp dess veke stod klar för
henne i alla hennes förvirrade föreställningar. Två gånger ville hon
undersöka den och när hon ställde den framför sig på marken, såg hon den bägge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
