Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gångerna blekna, liksom om den skulle ha saknat luftdrag. Plötsligt
slocknade lampan. Då störtade allt ned i mörkrets djup, en kvarnsten
snurrade rundt i hennes hufvud, hennes hjärta mattades och upphörde att slå,
i sin tur bedöfvadt genom den ofantliga trötthet, som kom hennes lemmar
att domna. Hon hade kastat sig baklänges och i den kväfvande luften
järns med marken kämpade hon med döden.
»Jag tror ta* mig tusan, att hon fortfarande går och latar sig»,
brummade Chavals röst.
Han stod och lyssnade uppe i flötsen, men hörde inte något buller af
hjulen.
»Nå, Catherine, din förbannade konal»
Rösten dog bort i fjärran, i den svarta stollgången, och icke det minsta
ljud svarade.
»Vill du, att jag skall komma och sätta fart på dig?»
Inte en rörelse, alltjämt samma dödstystnad.
Ursinnig gick Chaval ned ur orten; han sprang med lampan så häftigt,
att han höll på att stupa öfver Catherines kropp, som spärrade vägen. Häpet
gapande, stannade han och såg på henne. Hvad var det fatt med henne?
Det var väl åtminstone inte någon tillställning för att få ta sig en lur? Men
hans lampa, som han hade sänkt ned för att lysa henne i ansiktet, höll på
att slockna; han lyfte upp den och sänkte den åter — och till sist begrep
han: det måste vara dålig luft. Hans häftighet var försvunnen,
grufarbe-tarens hängifvenhet vaknade inför en kamrat i fara. Han ropade, att man
skulle ge honom hennes linne och han tog den nakna, afsvimmade flickan
på sina armar och lyfte upp henne så högt som möjligt. När man hade
kastat deras kläder öfver hans axlar, satte han i väg att springa, hållande
sin börda med den ena handen och de båda lamporna med den andra. De
långa stollgångarna rullade upp sig, han rusade med full fart framåt, vek
af än åt höger, än åt vänster, skyndande att söka lifvet i slättens isande
vind, som ventilatorn pustade ut. Ljudet af ett källsprång häjdade honom
till sist, porlandet af ett framsilande vatten, som rann ned utefter klippan.
Han befann sig vid en korsväg för en stor utfordringsort, som förr i världen
förmedlade förbindelsen med Gaston-Marie. Där blåste ventilationen som
en stormvind, och där var så kallt, att han skakades af en rysning, när han
hade satt sig ned på marken mot förtimringen, medan hans älskarinna
alltjämt var medvetslös och låg med slutna ögon.
»Catherine, se så, för fan, inte några dumheter. Res på dig lite, så
att jag kan få doppa det här i vattnet.»
Han blef förskräckt öfver att se henne så svag. Han doppade
emellertid sin skjorta i källådran och baddade henne i ansiktet. Hon var som en
död, redan begrafd djupt nere i jorden, med den sent utvecklade flickans
spensliga, klena kropp, hvars former ännu icke hade nått sin mogna
utveckling. Så lopp en skälfning öfver hennes barnsliga barm, öfver hennes mage
och lår, en eländig, i förtid utblommad flickstackares lår. Hon slog upp
ögonen och stammade:
»Jag fryser.»
»Så mycket bättre!» skrek Chaval, något lugnad.
Han började att klä på henne, drog lätt på linnet, men svor öfver, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
