Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, försök därför», sade hon, »att ibland vara sådan som nu.»
Snyftningar kväfde hennes röst, och han kysste henne än en gång.
»Så dum du är!... Jag svär, att jag skall vara snäll. Jag är i alla fall
inte styggare än någon annan.»
Hon såg på honom och började åter att le under tårar. Han hade
kanske rätt, ty lyckliga hustrur träffade man ju sällan på. Fast hon inte
litade på hans ed, hängaf hon sig åt glädjen att se honom så älskvärd.
Herre Gud, om detta kunde fortfara! Bägge två hade åter slutit sig till
hvar andra i en lång omfamning, då ljudet af steg åter förmådde dem att
sätta sig upp. Tre kamrater, som hade sett dem skynda förbi, kommo för
att få reda på, hur det var fatt.
Man följdes åt tillbaka. Klockan var nära tio, och man åt frukost i
en sval vrå, innan man åter skulle börja svettas längst in i orten. Men just
som de hade gjort slut på den dubbla smörgåsen, det s. k. elddonet, och
skulle ta sig en klunk kaffe ur flaskan, blefvo de oroade genom något sorl
eller buller från de långt bort belägna arbetsplatserna. Hvad stod på? Var
det åter någon olycka? De reste på sig och började att springa.
Kolhuggare, vagnskjuterskor, tågpojkar stötte tillsammans med dem i hvarje
ögonblick; men ingen visste något, alla bara skr eko, att det måtte vara en
stor olycka. Efter hand fattades hela grufvan af förfäran, vettskrämda
skuggor döko fram i grufgångarna, lyktorna dansade och ilade fram i
mörkret i långa rader. Hvar var det? Hvarför sade man dem inte det?
Plötsligt skyndade en gruffogde fram, ropande:
»Man skär af hisskablarna! Man skär af hisskablarna!»
Då bröt paniken lös. Det blef ett ursinnigt galopp genom de mörka
grufgångarna. De tappade alldeles hufvudet. Hvarför skar man af
kablarna, och hvem skar af dem, när människorna voro nere i grufvan? Detta
var något vidunderligt.
Men en annan fogdes röst skallade och dog åter bort:
»Arbetarne från Montsou skära af hisskablarna! Alla upp ur grufvan!»
När han hade fullt fattat, hvad som var på färde, häjdade Chaval tvärt
Catherine. Tanken på, att han, om han ginge upp, skulle där uppe träffa
arbetarne från Montsou, betog hans ben rörelseförmågan. Den hade alltså
kommit, denna skara, som han trodde vara i gendarmernas våld! Ett
ögonblick tänkte han på att vända om och stiga upp genom Gaston-Marie; men
där förekom ju icke längre någon uppfordring. Han svor, han tvekade,
dolde sin rädsla, medan han upprepade, att det var dumt att springa så här.
Man skulle väl inte lämna dem kvar i grufvan!
Gruf fogdens röst ljöd åter på närmare håll:
»Alla upp ur grufvan! Till stegarna! Till stegarna!»
Och Chaval rycktes med af kamraterna. Han knuffade på Catherine
och trätte på henne, för att hon inte sprang nog fort. Hon ville då, att de
skulle bli ensamma kvar i grufvan och svälta ihjäl? Ty banditerna från
Montsou voro i stånd att slå sönder stegarna utan att vänta på, att folket
kom upp. Detta gemena antagande gjorde dem alla fullständigt ifrån sig,
det blef ett ursinnigt virrvarr i gångarna, en vild rusning af galningar om
hvem som skulle komma först och gå upp före de andra. Några skreko,
att stegarna voro sönderslagna, och att ingen skulle komma upp. Och när
13 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
