Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, försvinna, hade han gått tillbaka till grufvan, åter fattad af en dunkel
oro. Där var emellertid allt i god ordning, arbetarne hade gått ned, och
uppfordringen var i gång. Han blef åter lugn samt stod och pratade med
öfverfogden, då man kom och rapporterade de strejkandes annalkande.
Han hade skyndat fram till ett fönster i sorteringshuset, och vid åsynen
af denna växande flod, som öfversvämmade platsen framför grufvan, förstod
han ögonblickligt sin vanmakt. Hur skulle han kunna försvara dessa på
alla sidor öppna byggnader? Han skulle knappt ha kunnat samla omkring
sig ett tjog af sina arbetare. Han var förlorad.
»Hvad vill ni?» upprepade han, blek af återhållen vrede och med en
ansträngning att modigt möta olyckan.
I hopen röjdes påtryckningar och mummel. Slutligen trädde Etienne
fram och sade:
»Herr Deneulin, det är inte vår afsikt att tillfoga er något ondt. Men
arbetet måste upphöra öfverallt.»
Deneulin kallade honom utan alla omsvep för ett nöt.
»Tro ni, att ni göra mig något godt, om ni hindra arbetet hos mig? Det
är detsamma som att tätt inpå lifvet skjuta mig ett skott i ryggen... Ja,
mitt folk är nere i grufvan och det kommer icke upp därifrån, utan att ni
först tagit mitt lif!»
Dessa barska ord framkallade högljudda rop. Maheu måste hålla
Le-vaque tillbaka, hvilken hotande rusade fram, medan Etienne fortfor att
underhandla och sökte att öfvertyga Deneulin om det rättmätiga i deras
revolutionära tillvägagående. Men denne svarade med att framhålla rätten att
arbeta. Han nekade för resten att inlåta sig på diskussion om dessa
dumheter; han ville vara herre hos sig. Det enda, som grämde honom, var, att
han inte hade fyra gendarmer för att sopa bort packet.
»Men det är helt och hållet mitt eget fel, och jag förtjänar, hvad som
nu vederfares mig. Med gökar, sådana som ni, duger intet annat än våld.
Det är, som när regeringen inbillar sig kunna köpa er genom eftergifter: ni
sk’a slå ned den, när den väl har gett er vapen därtill.»
Etienne darrade af vrede, men lade ännu band på sig. Han sänkte
rösten.
»Jag ber er, herr Deneulin, att ge order om, att ef a arbetare gå upp.
Jag kan inte svara för, att jag kan hålla mina kamrater i styr. Ni kan
förekomma en olycka.»
»Nej, lämna mig i fred! Jag känner er inte. Ni hör inte till min grufva,
ni har ingenting att afhandla med mig... Det är endast stråtröfvare, som
på detta sätt ströfva omkring på landsbygden för att plundra i husen.»
Nu öfverröstades han af skrik och skrän, isynnerhet foro kvinnorna
ut emot honom. Han höll dem fortfarande stången, och den uppriktighet,
hvarmed den myndige mannen sjöng ut, hvad som låg honom på hjärtat,
skänkte honom en viss tillfredsställelse. Eftersom detta i alla fall innebar
hans ruin, fann han kryperi både fegt och gagnlöst. Men deras antal
ökades alltjämt, nära femhundra störtade sig redan mot porten, och han var på
väg att låta slita sönder sig, då hans öfverfogde drog honom tillbaka med
våld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
