Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru Maheu fick syn på henne och rusade emot henne med handen i högsta
hugg.
»Åli, ditt gemena stycke, du också!... När din mor håller på att svälta
ihjäl, förråder du henne för din älskares skull!»
Maheu hejdade hennes arm och förekom slaget. Men han ruskade om
sin dotter och liksom sin hustru förebrådde han henne häftigt hennes
beteende; bägge två alldeles förlorade besinningen och skreko högljuddare än
kamraterna.
Åsynen af Catherine hade gjort Etienne fullständigt ursinnig. Han
skrek gång på gång:
»Framåt! Till de andra grufvorna! Och du, ditt gemena fä, följer
med oss!»
Chaval fick knappt tid att ta sina träskor i baracken och kasta sin
ylletröja öfver sina genomfrusna axlar. De släpade honom med sig och tvungo
honom att springa gatlopp mellan dem. Catherine tog också förtviflad
på sig sina träskor och knäppte om halsen den gamla manströja, som hon
brukade lägga öfver sig, sedan det hade blifvit kallt. Hon sprang bakom
sin älskare och ville icke lämna honom, ty de skulle nog alldeles säkert ta
lifvet af honom.
Då blef det folktomt i Jean-Bart på ett par minuter. Jeanlin, som
hade hittat reda på ett vallhorn, började att blåsa däri och utstötte hesa
ljud, som om han skulle ha kallat ihop en boskapshjord. Kvinnorna —
mor Brulé, hustru Levaque, Mouquette och andra — drogo upp kjolarna
för att springa; medan Levaque, som hade en yxa i handen, skötte denna
liksom en regementstrumslagare sin staf. Flera grufarbetare strömmade
alltjämt till, nu voro de nära tusen, utan någon ordning och ledning, åter
svällande ut öfver vägen, som en öfversvämmande ström. Vägen ut från
grufvan var för smal, inhägnaderna brötos ned.
»Till grufvorna! Ned med förrädarna! Slut med arbetet!»
Jean-Bart försjönk med ens i djup tystnad. Icke en människa, icke ett
ljud. Deneulin gick ut ur fogdarnas rum, och förbjudande med en åtbörd,
att någon följde med, undersökte han nu grufvan. Han var blek, men
mycket lugn. Först stannade han framför schaktet, riktade blicken uppåt och
såg på de afskurna hisskablarna, stålsladdarna hängde ned otjänstbara, filens
bett hade efterlämnat ett djupt sår, en färsk blessyr, som blänkte i den
svarta maskinsmörjan. Sedan gick han upp till maskinen, betraktade den
orörliga pistonstången, hvilken liknade en ofantlig kroppslem, som hade träffats
af förlamning; och rörde vid den redan kallnade metallen, hvars kyla väckte
en rysning hos honom, liksom om han skulle ha rört vid ett lik. Sedan gick
han ned till ångpannorna, gick sakta förbi de släckta, gapande och
vatten-dränkta eldstäderna, sparkade på pannorna, som gåfvo från sig ett tomt,
ihåligt ljud. Ja, det var slut, hans ruin fullständig. Äfven om han lagade
linorna och åter gjorde upp fyr under pannorna, hvar skulle han få folk ifrån?
Fjorton dagars strejk, och han var konkursfärdig. Och i denna visshet om
sin olycka, kände han icke mera något hat mot stråtröfvama från Montsou,
han förstod allas gemensamma ansvar, ett sekelgammalt fel, hvari alla voro
medskyldiga. Djur visserligen, men djur, som icke kunde läsa och som
höllo på att svälta ihjäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
