Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kamraterna honom, och någonstädes inom sig förnummo de ett genljud af
hvad han sade dem, af soldatens lydnad, broderskap och undergifvenhet
i faran. Han trodde, att de ännu tvekade och därför upprepade han:
»Jag kastar mig för era ögon ned i schaktet!»
En häftig stöt förde bort skaran. Alla vände ryggen till, galoppaden
börjades åter på den raka vägen, som bland åkrarna sträckte ut sig i det
oändliga. Åter hördes rop:
»Till Madeleine! Till Crévecoeur! Stopp med arbetet! Bröd! bröd!»
Men midt under den häftiga marschen började man att knuffa och
skuffa hvarandra hit och dit. De sade, att det var Chaval, som hade velat
begagna tillfället att fly. Etienne hade då fattat honom i armen och
hotat att slå honom sönder och samman, om han lurade på något förräderi.
Chaval spjärnade emot och protesterade ursinnigt:
»Hvarför allt det här? Har man inte längre sin frihet? ... I en timmes
tid har jag varit alldeles stelfrusen och jag måste tvätta af mig smutsen.
Släpp mig!»
Han plågades verkligen af det vid hans hud genom svetten
fastklib-bade kolet, och hans tröja gaf honom knappt något skydd.
»Knalla på, annars blir det vi, som skola tvätta smutsen af dig»,
svarade Etienne. »Du skulle inte ha gått längre än vi och kräft blod.»
Man sprang alltjämt. Till sist vände han sig till Catherine, som höll
ut. Det gjorde honom förtviflad att känna henne invid sig, så eländig,
huttrande af köld i sin gamla manströja och med sina smutsiga byxor. Hon
var säkert förbi af trötthet, men ändå sprang hon.
»Du kan gå din väg», sade han till sist åt henne.
Catherine tycktes inte höra. Endast när hennes blick mötte Etiennes,
flammade i den en förebråelse. Hon stannade icke. Hvarför ville han,
att hon skulle öfverge sin karl? Visserligen var Chaval inte vidare snäll
mot henne, han till och med slog henne ibland. Men han var i alla fall hennes
karl, den som först hade ägt henne; och det gjorde henne ursinnig, att de,
som kastat sig öfver honom, voro mera än ett tusental. Utan någon
ömhetskänsla, endast af stolthet skulle hon ha försvarat honom.
»Gå din väg!» upprepade Maheu häftigt.
Denna befallning af hennes far kom henne att ett ögonblick sakta
farten. Hon darrade, tårar stego upp i hennes ögon. Men trots sin fruktan
kom hon tillbaka och intog åter sin plats samt sprang fortfarande. Då
lät man henne vara.
Skaran korsade vägen till Joiselle, följde en kort stund vägen till Cron
och gick sedan tillbaka åt Cougny till. På detta håll randades den öppna
horisonten af järnverksskorstenar; träskjul och verkstadshus af tegel med
stora, dammiga dörrar och fönster sträckte sig utefter vägen. Tätt efter
hvarandra passerades de låga husen i två grufbyar, nämligen först grufbyn
Etthundraåtti och sedan Sjuttisex; och vid hornets kallelse, vid ropen, som
höjdes från alla munnar, kommo från bägge ställena hela familjer utrusande,
både män, kvinnor och barn, hvilka också satte till att springa och slöto
sig till kamraternas eftertrupp. När de kommo fram till Madeleine, voro
de godt femtonhundra man. Vägen sänkte sig i en sakta sluttning, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
