Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visste man inte. Alla tycktes lugnade. De gjorde en vändning, gingo ned
åt Beaumonthållet till och sneddade tvärt öfver fälten för att åter komma
in på Joisellevägen. Järnvägen spärrade passagen för dem, de vräkte ned
stängslet och gingo öfver den. Nu närmade de sig Montsou, den svagt
våg-formiga terrängen sänkte sig och utbredde hvitbetsfältens haf mycket
långt i fjärran, ända till de svarta byggnaderna i Marchiennes.
Denna gång blef det en språngmarsch på drygt fem kilometer. De
rycktes med af en så våldsam ifver, att de icke kände sin förfärliga trötthet
eller sina sargade och illa åtgångna fötter. Eftertruppen blef allt längre
och längre, den ökades med kamrater, som värfvats under vägen och i
gruf-byarna. När de hade passerat kanalen öfver bron vid Magache och kommit
fram till Victoire, uppgingo de till tvåtusen. Men klockan hade redan
slagit tre, arbetarne hade gått upp ur grufvan, det fanns inte en man kvar
där nere. Deras missräkning gaf sig luft i fåfänga hotelser, de förmådde
intet annat än att med ett regn af sönderslagna tegelstenar ta emot
väg-läggarne, som nu infunno sig till sitt arbete. I vild oordning foro de fram
öfverallt, hela grufvan var i deras våld. Och i sitt raseri öfver att icke ha
någon förrädares ansikte att kindpusta, anföllo de liflösa ting. En hatets
varböld brast inom dem, en ondartad och förgiftad varböld, som hade vuxit
helt sakta. Åratals och åter åratals hunger pinade dem med en plötslig
hunger efter blod och förstörelse.
Etienne fick bakom ett skjul syn på ett par pålastare, som fyllde en vagn
med kol.
»Vill ni packa er i väg!» skrek han. »Inte en bit kol får komma
härifrån!»
På hans befallning skyndade ett hundratal strejkare dit bort, och
kol-lastarne hunno med nöd att rädda sig genom flykten. Man spände ifrån
hästarna, som blefvo rädda och sprungo sin väg, stuckna i låren; andra
stjälpte omkull vagnen och slogo sönder skalmarna.
Med väldiga yxhugg hade Levaque störtat sig öfver träbockarna för
att slå ned viadukterna. De höllo dock, och då fick han den tanken att
bryta upp skenorna, att afskära vägen från den ena till den andra änden
af gruflafven. Genast tog hela skaran itu med detta arbete. Beväpnad
med sitt järnspett, hvaraf han betjänade sig som af en häfstång, lät Maheu
gjutjärnsyllarna springa. Under tiden drog mor Brulé kvinnorna med
sig och bröt sig in i lamprummet, där påkar och käppar i flygande fläng
betäckte golfvet med massor af sönderslagna lampor. Hustru Maheu, som
var alldeles ifrån sina sinnen, slog lika vildt som hustru Levaque. Alla
dröpo af olja, Mouquette torkade af händerna på kjolen och skrattade åt,
att hon var så nersölad. På spektakel hade Jeanlin tömt en lampa öfver
hennes hals.
Men alla dessa hämndeyttringar stillade icke hungern; det skrek allt
värre i magarna. Och fortfarande ljöd mest högljudt det stora klagoskriet:
»Bröd! bröd! bröd!»
I Victoire höll en för detta fogde ett markententeri. Han hade säkert
blifvit rädd, ty hans barack stod öfvergifven. När kvinnorna kommo ut
igen, och männen hade brutit upp spårvägen, stormade de marketenteriet,
hvars luckor genast gåfvo vika. Man fann där icke något bröd, endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
