Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett par bitar rått kött och en säck potatis. Men under plundringen
träffade man på ett half t hundratal buteljer med genever, och dessa
för-svunno som en droppe vatten, uppsugen af sanden.
Etienne, som hade tömt sin grufflaska, kunde nu fylla på den. Ett
otäckt rus, de uthungrades rus, gjorde småningom hans ögon blodsprängda
och kom vargtänder att skjuta fram mellan hans bleka läppar. Och
plötsligt märkte han, att Chaval hade under tumultet smugit sig bort. Han
började att svära och gorma, flera man gåfvo sig ut på språng, och man fick tag
på flyktingen, som jämte Catherine hade gömt sig bakom timmerhögen.
»Åh, din gemena usling, du är rädd om lifhanken!» tjöt Etienne. »Det
var du, som i skogen ville, att maskinisterna skulle strejka, och nu söker
du att lura oss... Men fan i mig sk’a vi inte gå tillbaka till Gaston-Marie,
jag vill, att du ska* slå sönder pumpen. Ja, du ska* fan i mig slå sönder
den!»
Han var berusad, och nu förde han själf sina män mot denna pump,
som han för några timmar sedan hade räddat.
»Till Gaston-Marie! Till Gaston-Marie!»
Alla tjöto bifall och rusade i väg, medan Chaval, som greps vid axlarna,
skuffades och släpades med, alltjämt bad om, att man skulle låta honom
få tvätta sig.
»Gå din väg!» skrek Maheu till Catherine, som också hon hade börjat
att springa med de andra.
Hon icke ens ryggade tillbaka denna gång, hon riktade sina flammande
ögon mot sin far och fortfor att springa.
Åter plöjde skaran den flacka slätten. Det bar åstad samma väg
tillbaka, som man förut hade kommit, utefter de långa, nakna landsvägarna
samt åkrarna och fälten, som utsträckte sig i det oändliga. Klockan var
fyra, solen, som sänkte sig vid horisonten, förlängde på den frusna marken
skuggorna af denna hord med de stora, ursinniga åtbörderna.
Man undvek Montsou och kom högre upp åter in på vägen till Joiselle,
och för att slippa omvägen till Oxoket, gick man fram under Piolaines
murar. Herrskapet Grégoire hade just nyss gått ut för att göra visit hos
notarien, innan de skulle bege sig till middagen hos Hennebeaus, där de
skulle träffa Cécile. Stället med sin ödsliga lindallé och sina af vintern
afklädda trädgårdar tycktes försänkt i sömn. Inomhus förmärktes ej den
minsta rörelse, de tätt tillslutna fönstren immades genom den ljumma luften
därinne; och ur den djupa tystnaden utgick ett intryck af godmodighet och
välmåga, den patriarkaliska förnimmelsen af sköna sängar och ett godt
bord, af den förståndiga lycka, hvari ägarnes lif förflöt.
Utan att stanna kastade skaran dystra blickar genom gallerportarna
och längs de skyddande murarna, som voro späckade med buteljbottnar.
Åter hördes ropet:
»Bröd! bröd! bröd!»
Endast hundarna svarade med vildt skall, ett par stora, gula danska
doggar, som reste sig upp med uppspärradt gap. Och bakom en nerdragen
persienne stodo blott ett par tjänarinnor, Mélanie, kokerskan, och Honorine,
husjungfrun, som kallats dit af ropen och likbleka svettades af ångest, när
de fingo se dessa vildar tåga förbi. De föllo på knä och trodde, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
