Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med sprida ut det ryktet, att han var sjuk i gikt. Och hela
eftermiddagen höll han sig undan i sitt arbetsrum, utan att ta emot någon och nöjde
sig med att läsa de telegram och bref, som fortfarande regnade ned. På
detta sätt följde han på af stånd de strejkande, från Madeleine till Crévecoeur,
från Crévecoeur till Victoire, från Victoire till Gaston-Marie. Å andra
sidan fick han meddelanden om gendarmernas och dragonernas förfäran vid att
ha kommit vilse på vägen och ständigt vända ryggen åt de angripna grufvorna.
Nu kunde de få mörda hvarandra och ödelägga alltsammans, han hade åter
dolt hufvudet i händerna, tryckte fingrarna mot ögonen och fördjupade sig i
dödstystnaden i det öde huset, där han endast stundtals hörde ljudet från
kokerskans kastruller, som kokade friskt för middagen, som skulle ges senare
på dagen.
Skymningen började redan att fördystra rummet, klockan var fem, då
något stoj och oväsen kom herr Hennebeau att fara upp, där han satt
be-döfvad, overksam, med armbågarna alltjämt på sina papper. Han trodde,
att det var de båda eländiga varelserna, som kommo tillbaka hem. Men
tumultet växte, ett skri bröt ut, förfärligt att höra, i det ögonblick, då han
nalkades fönstret.
»Bröd, bröd, bröd!»
Det var de strejkande, som inkräktade Montsou, medan gendarmerna,
som trodde på ett angrepp mot Voreux, vände ryggen till och galopperade
åstad för att besätta sistnämnda grufva.
Ett par kilometer från de första husen i Montsou och lite nedanför
korsvägen, där stora landsvägen och vägen till Vandame skära hvarandra, hade
fru Hennebeau och de unga fröknarna nyss åsett de strejkandes tåg. Det hade
varit en treflig dag i Marchiennes, en angenäm frukost hos direktören på Les
Forges och sedan ett intressant besök i verkstäderna och vid ett glasbruk
i närheten. När man omsider var på hemväg i den klara, vackra vinterdagen,
som nu led mot sitt slut, fick Cécile det infallet att dricka en kopp mjölk
i en liten bondgård invid vägen. Alla fruntimmerna hade då stigit ur vagnen,
och Négrel hoppade artigt af hästen, emedan bondhustrun, som blef
förskräckt öfver att se så mycket fint folk, fick mycket bråd tom och sade, att hon
måste lägga på en duk, innan hon kunde sätta fram mjölken. Men Lucie
och Jeanne ville se på, när det mjölkades, och så gick man ut i själfva ladugården
med sina koppar, man gjorde det till en riktig liten landtlig fest och hade
mycket roligt, när man sjönk ner i halmen.
Fru Hennebeau med sin min af välvillig moderlighet smuttade på mjölken,
då ett besynnerligt buller, som mullrade utanför, gjorde henne orolig.
»Hvad är det? »
Ladugården, som var uppförd vid vägkanten, hade en stor inkörsport, ty
den tjänade också på samma gång till loge. De unga fröknarna hade redan
sträckt ut hufvudet och blefvo undersamma öfver hvad de fingo se åt vänstra
sidan — en mörk bölja, en tjutande, stoj ande folkhop, som från vägen till
Vandame strömmade ut på stora landsvägen.
»För tusan», mumlade Négrel, som också hade gått ut, »skulle de här
skrikhalsarna till sist börja att morska sig?»
»Det är kanske grufarbetarna igen», sade bondhustrun. »De ha gått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
