Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till luckorna af fruktan för, att fönstema kunde slås in genom stenkastning.
Han stängde också alla luckorna i undervåningen och gick sedan en trappa
upp, där man hörde luckvredens gnällande och fönsterluckornas smällande,
den ena efter den andra. Man kunde tyvärr icke på samma sätt stänga till
köksfönstret i källarvåningen, en farlig fönsterglugg, där kastrullernas och
stekspettets eldar lyste.
Hennebeau, som ville se ut, gick mekaniskt upp i andra våningen in på
Pauls rum, som var det bäst belägna rummet, ty därifrån kunde man få en
öfverblick öfver landsvägen ända bort till bolagets upplagsplatser. Han
höll sig bakom persiennen och såg öfver hela hopen. Men detta rum med
det nu aftorkade och städade toalettbordet, med den kallnade sängen, hvars
lakan voro ordnade och släta, väckte åter pinsamma känslor hos honom. Hela
hans raseri under eftermiddagen, den ursinniga kampen i hans enslighets djupa
tystnad, öfvergick nu i en oändlig trötthetskänsla. Hans tillvaro var redan
som detta rum: kallnad, rensopad från morgonens smuts och åter inne i den
vanliga korrektheten. Hvad skulle det tjäna till att väcka skandal? Var
något förändradt i hans hus? Hans hustru hade helt enkelt en älskare till;
det gjorde näppeligen saken värre, att hon hade tagit honom inom
familjen, detta var kanske till och med en fördel, ty på det sättet skulle hon bevara
skenet. Han kände medlidande med sig själf, när han tänkte på sin
vanvettiga svartsjuka. Så löjligt att ha kastat sig öfver denna säng med
knyt-näfslag! Han hade ju förut tålt en annan man, och då finge han väl nu
tåla den här. Hela saken skulle bara bli ännu litet mera förakt. En
förfärlig bitterhet förpestade hans mun, det gagnlösa i allting, tillvarons eviga
smärta, blygseln öfver sig själf, som alltjämt tillbad och åtrådde denna kvinna
i den smuts, där han lät henne dväljas.
Under fönstren bröto skränen ut med fördubblad våldsamhet:
»Bröd, bröd, bröd!»
»Dumhufvuden!» sade Hennebeau mellan hopbitna tänder.
Han hörde, hur de smädade honom för hans stora inkomster, hur de
kallade honom för odåga och matvrak, för gement svin, som åt sig fördärfvadt
på läckerheter, medan arbetaren svalt ihjäl. Kvinnorna hade fått syn på
köket, och nu brast det löst en storm af svordomar för fasanens skull, som
man höll på att steka, och för såserna, hvilkas feta lukt härjade deras tomma
magar. Åh, detta borgarpack, som man skulle proppa i tryffel och
champagne för att själf va få sluka väderi
»Bröd, bröd, bröd!»
»Dumhufvuden!» upprepade herr Hennebeau. »Är jag kanske lycklig?»
Han sjöd af vrede mot dessa människor, som intet förstånd hade. Gärna
skulle han ha skänkt dem sina stora inkomster, ifall han hade haft lika hård
hud som de och kunnat para sig lika lätt och obekymradt. Hvarför kunde
han inte låta dem slå sig ned vid hans bord och smörja kråset med hans
fasan, medan han släckte sina köttsliga begär bakom häckarna, samt kastade
kull flickorna utan att det minsta fråga efter, hvilka som hade kastat kull
dem förut! Han skulle ha gett dem allt, sin uppfostran, sitt välstånd, sin
lyx, sin makt som direktör, ifall han en dag hade kunnat få vara den siste
af de stackare, som lydde under honom, rådande fritt öfver sitt eget kött,
nog brutal att prygla sin egen hustru och söka sin förnöjelse hos grannkvin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
