- Project Runeberg -  Dagbräckning /
221

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var emellertid han, som nyss hade ropat halt. Men han hade först
endast tänkt på att skydda bolagets upplagsplatser, dit man talade om att
gå för att ödelägga allt. Och nu, då stenarna redan skrapade
direktörs-husets framsida, sökte han förgäfves efter något befogadt rof, att drifva
sitt folk emot för att undvika ännu större olyckor. När han sålunda stod
ensam midt på vägen och vanmäktig, var det någon som ropade på honom,
det var en man, som stod ensam på tröskeln till Tisons ölstuga, där
värdinnan hade skyndat att sätta för luckorna och lämnad endast dörren fri.

»Ja, det är jag... Hör på!»

Det var Rasseneur. Ett trettital män och kvinnor, nästan
allesammans från grufbyn Tvåhundrafyrtio, hvilka hade stannat hemma på
morgonen och som nu på aftonen hade kommit för att få höra nyheter,
inkräktade vid de strejkandes ankomst denna ölstuga. Zacharie med sin
Philo-méne tog upp ett bord. Längre bort med ryggen utåt rummet och
gömmande ansiktet sutto Pierron och dennes hustru. Det var för resten ingen,
som drack något, man hade blott sökt skydd där.

När Etienne kände igen Rasseneur, drog han sig undan, hvarvid
Rasseneur tilläde:

»Du tycker inte om att träffa mig, eller hur? ... Jag sade dig ju det
här på förhand; nu börja tråkigheterna. Skrik ni på bröd, det blir bly,
man kommer att ge er.»

Då vände Etienne om och svarade:

»Hvad jag inte tycker om, det är de fega stackarna, som med
korslagda armar se på, hur vi våga huden.»

»Du ämnar således plundra här midt emot?» frågade Rasseneur.

»Jag ämnar hålla ut till slutet med mina vänner, allesammans beredda
att tillsammans gå under.»

Förtviflad, gick Etienne åter in i hopen, beredd att dö. Pä vägen
fick han se tre barn, som kastade sten; han gaf dem en duktig spark, i det
att han för att hejda kamraterna skrek, att det tjänade till ingenting till att
slå in fönstren.

Bébert och Lydie, som nyss åter hade träffat på Jeanlin, fingo af denne
sistnämnde lära att handtera sin slunga. De slungade hvar sin sten och
täflade om, hvilken skulle kunna göra största skadan. Genom ett oskickligt
kast hade Lydie spräckt skallen på en kvinna i hopen, hvaråt de båda
pojkarna storskrattade. Bakom dem sutto Bonnemort och Mouque på en
bänk och sågo på. Bonnemorts svullna ben buro honom så dåligt, att det
hade varit mycket svårt för honom att släpa sig fram ända hit, utan att
någon fick veta, hvad det var för en nyfikenhet, som dref honom, ty han
hade samma glåmiga ansikte som andra dagar, då man inte kunde få ett
ord ur honom.

För resten lydde icke någon mera Etienne. Trots hans order
fortforo stenarna att hagla, och han förvånades, förfärades inför dessa af honom
lössläppta kreatur, som voro så tröga att få fart i, men sedan så förfärliga,
grymt envisa i sitt raseri. Han måste slåss med Levaque för att rycka
yxan ifrån honom; han visste icke mera, hur han skulle häjda makarna
Maheu, som kastade sten med båda händerna. I synnerhet kvinnorna
förskräckte, förfärade honom — hustru Levaque, Mouquette och alla de andra,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free