Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så illa ordnad, att han framför allt var förargad på Rasseneur, hvilkens
gemena inflytande han sade sig väl skönja. För resten skulle gendarmerna
komma, det var omöjligt, att man på detta sätt lämnade honom i sticket.
Hvad Grégoires beträffade, tänkte de bara på sin dotter: den stackars
älsklingen, som var så lättskrämd! Kanske hade vagnen vändt om till
Mar-chiennes, när man hade fått se faran. Under ännu en kvart varade väntan,
som blef ytterst pinsam och oroande genom oväsendet ute på vägen, genom
ljudet af stenarna, som tidt och ofta dunkade på de tillstängda luckorna,
hvilka dånade som trummor. Denna situation blef olidlig, herr Hennebeau
talade om att gå ut och ensam köra bort skrikhalsarna samt gå vagnen til!
mötes, då Hippolyte kom in och skrek:
»Herr direktör, frun är här — de ta lifvet af henne!»
Då vagnen icke hade kunnat komma fram den lilla bivägen till
Requil-lart för de hotande folksamlingarnas skull, hade Négrel fullföljt sin plan
att gå till fots den hundra meter långa vägbiten till direktörsbostället och
klappa på den lilla ingången, som ledde åt trädgården, invid uthusen:
trädgårdsmästaren borde höra dem och det borde väl alltid finnas någon, som
skulle öppna. Först gick allt förträffligt; fru Hennebeau och de unga
flickorna voro redan framme vid den lilla porten och bultade på, då några
kvinnor, som blifvit varskodda, rusade in på bakvägen. Då var alltsammans
skämdt. Ingen öppnade porten, förgäfves sökte Négrel att stöta in den med
axeln. Hopen af kvinnor växte, han var rädd att bli öfverflyglad och han
tog den förtviflade utvägen att köra sin tant och de unga flickorna framför
sig för att tvärs igenom de belägrade komma fram till stora ingången. Men
detta vållade ett förfärligt knuffande, en tjutande svärm inringade dem,
medan den stora massan strömmade till från höger och vänster utan att
ännu begripa något, endast förvånad öfver att se dessa eleganta damer,
som hade råkat in i bataljen. I detta ögonblick blef förvirringen sådan, att
en af dessa besatta tilldragelser inträffade, hvilka alltid förbli obegripliga.
Lucie och Jeanne hade kommit fram till stora trappan och trängt sig in
genom porten, hvilken kammarjungfrun gläntade på; fru Hennebeau lyckades
följa efter dem och efter dem kom till sist Négrel in och sköt åter för reglarna,
säker om, att han hade sett Cécile komma in allra först. Men hon var icke
där, hon hade försvunnit under vägen, så öfverväldigad af fruktan, att
hon hade vändt sig ifrån huset och själf kastat sig midt i faran.
Genast höjdes ropet:
»Lefve socialismen! Ned med borgarna, ned med dem!»
På afstånd och under floret, som dolde ansiktet, togo somliga henne
för fru Hennebeau. Andra nämnde en väninna till direktörsfrun, den unga
hustrun till en af sina arbetare ytterst illa liden bruksägare i närheten. Men
för resten gjorde detta föga till saken, det var hennes sidenklädning, hennes
pälskappa, till och med den hvita plymen i hennes hatt, som väckte deras
förbittring. Hon doftade parfym, hon hade ett ur och det fina skinnet
hos en dam, som aldrig gjorde något och aldrig rörde vid stenkol.
»Vänta du», skrek käringen Brulé, »så ska* vi ge dig spetsar på ändan!»
»Det är från oss, som de där gemena styckena stjäla all den där
grannlåten», skrek hustru Levaque. »De gå klädda i pälsverk, när vi frysa ihjäl...
Kläd af henne spritt naken, så att hon får lära sig veta hut!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
