Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mouquette rusade fram.
»Ja, ja, vi sk’a ta och ge henne risbastu.»
Bland dessa furier stod Cécile skälfvande af fruktan och utan att kunna
röra sig, ideligen framstammande samma ord:
»Snälla fruntimmer, jag ber er, snälla fruntimmer, gör mig icke illa!»
Men hon gaf till ett hest skrik: ett par kalla händer grepo om hennes
hals. Det var gubben Bonnemort, som tog tag i henne, då den böljande
trängseln hade drifvit henne bort intill honom. Han var som rusig af hunger,
förslöad af sitt långa elände, han tycktes med ens ha vaknat upp ur sin
half-sekelgamla undergifvenhet, utan att man kunde förstå, af h vilken hatfull
impuls han drefs. Han gaf vika för något, som han icke skulle ha kunnat
förklara, för ett behof att göra detta, för trollmakten hos denna hvita
flick-hals. Och då han i dag hade förlorat målföret, klämde han ihop fingrarna med
sin min af ett gammalt skröpligt kreatur, som höll på att idissla sina minnen.
»Nej, nej!» tjöto kvinnorna, »upp med ändan, upp med ändan!»
Så fort man i direktörshuset hade märkt, hvad som tilldrog sig, hade
Négrel och Hennebeau åter öppnat porten för att modigt skynda till Céciles
hjälp. Men nu trycktes massan mot trädgårdsgrinden, och det var icke
lätt att komma ut. Det uppstod ett handgemäng, medan de förfärade
makarna Grégoire kommo ut på trappan.
»Släpp henne, gubbe! Det är fröken på Piolaine!» skrek hustru Maheu
till svärfadern, då hon kände igen Cécile, hvars flor en kvinna hade ryckt
bort.
Etienne, som var förfärad öfver denna hämndlystnad mot ett barn,
bemödade sig å sin sida att förmå skaran att släppa taget. Han fick en
ingifvelse och svängde yxan, som han hade ryckt ur Levaques hand.
»Till Maigrat!... Där finns det bröd! Låt oss jämna Maigrats kyffe
med jorden!»
Och i flygande fläng var han där och riktade de första yxhuggen mot
boddörren. Några kamrater hade följt honom, Levaque, Maheu och en
del andra. Men kvinnorna voro ytterst upphetsade och vilda. Cécile hade
ur Bonnemorts händer fallit i mor Brulés klor. Lydie och Bebert, anförda
af Jeanlin, smögo på alla fyra mellan kjolarna för att få se den fina damen
där bak. Man höil redan på att rycka och slita i henne, kläderna brakade,
då en ryttare blef synlig, som manade på sin häst och med ridspöet slog
dem, som icke kommo ur vägen fort nog.
»Ah, ert pack, har ni kommit därhän, att ni misshandlar våra döttrar!»
Det var Deneulin, som kom till platsen för middagen hos Hennebeau.
Han hoppade raskt ned på vägen och fattade Cécile om lifvet, och skötande
hästen med utomordentlig skicklighet och styrka med den andra handen,
använde han den som en lefvande kil och klöf hopen, som vek tillbaka för
hästhofvarna. Vid grinden fortfor striden. Men han banade sig väg,
krossande lemmar. Denna oväntade undsättning befriade Négrel och
Hennebeau, som sväfvade i stor fara, utsatta för både vilda eder och slag. Och
medan Négrel omsider lyckades komma in med den afsvimmade Cécile,
träffades Deneulin, som med sin stora kropp skyddade Hennebeau, af en sten,
som var nära att stöta axeln ur led.
15 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
