Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtimringen i Voreux höll på att brista, vattnet silade in öfver allt i
fog-ningarna, och man hade måst i största hast låta ett lag timmermän ta itu
med reparationen.
Anda dittills hade Etienne undvikit Voreux, oroad af’den på slaggberget
högt öfver slätten placerade postens evinnerliga svarta silhuett. Man kunde
icke undvika honom, han behärskade allt där omkring, han var där högt
uppe i luften som regementets fana. Bortåt klockan tre på morgonen blef
himmeln mörk, då gick han till grufvan, där kamraterna för honom
förklarade för timringens usla tillstånd; det var till och med deras tanke, att det
var af trängande behof att helt och hållet bygga om den, hvilket skulle ha
under tre månader hindrat all uppfordring. Han ströfvade länge
däromkring och lyssnade till, huru timmermännens klubbor bultade nere i schaktet.
Det fröjdade hans hjärta, detta sår, som man måste förbinda.
När han gick hemåt i daggryningen, fann han fortfarande posten på
slaggberget. Nu skulle denne bestämdt komma att se honom. Medan han
gick, tänkte han på dessa soldater, som tagits från folket och som väpnats
mot folket. Så lätt revolutionens seger skulle ha blifvit, i fall armén
plötsligt hade förklarat sig för densamma! Det behöfdes blott, att arbetaren,
att bonden i kasernerna komme ihåg sin härkomst. Det var den största
faran, den stora förfäran, som kom bourgeoisien att hacka tänderna, när
den tänkte på ett möjligt af fall af trupperna. På ett par timmar skulle de
borgerliga samhällselementen vara bortspolade, utrotade med sitt
orättfärdiga lifs njutningar och styggelser. Man påstod redan, att hela
regementen voro smittade af socialism. Var det sant? Skulle rättvisan komma
tack vare de af bourgeoisien utdelade patronerna? Och springande öfver
till en annan förhoppning, föreställde sig Etienne, att det regemente, hvars
poster bevakade grufvorna, ginge öfver på de strejkandes sida, sköte ned
bolaget i klump och slutligen gaf grufvorna åt grufarbetarne.
Nu märkte han, att han med hufvudet surrande af dessa funderingar
gick uppför slaggberget. Hvarför kunde han inte språka med soldaten?
Han skulle få veta, hvilka åsikter denne hyste. Med likgiltig min fortfor
han att närma sig, liksom om han skulle ha hållit på med att plocka upp
det gamla virkesspillror, som följt med bland jorden i vagnarna. Posten
stod fortfarande orörlig.
»Ett otäckt väder, kamrat, hvaba?» sade Etienne slutligen. »Jag
tror, vi få snö.»
Det var en liten soldat med ljust, mildt ansikte, beströdt med fräknar.
I sin kappa såg han bortkommen ut som en rekryt.
»Ja, jag tror detsamma», mumlade han.
Och med sina blå ögon betraktade han länge den blygrå himmeln, denna
nedrökta morgonrodnad, hvars sot i fjärran låg tungt som bly öfver slätten.
»Hvad de äro dumma, som ställa er där, att bli stelfrusen ända in i
benen!» fortfor Etienne. »Skulle man inte kunna tro, att man väntar
kosackerna! ... Och här blåser det för jämnan!»
Den lille soldaten hackade tänderna af köld utan att beklaga sig. Det
fanns visserligen ett skjul af torkade stenar, där gubben Bonnemort under
mycket stormiga nätter sökte skydd; men enär instruktionen förbjöd att
lämna slaggbergets topp, rörde soldaten sig icke därifrån, med händerna så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
