- Project Runeberg -  Dagbräckning /
236

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stelfrusna, att han icke mera kände geväret. Han tillhörde den postering
på sexti man, som bevakade Voreux, och enär denna svåra vakt ofta
återkom, hade han redan varit nära däran att stanna på sin post med
förfrusna fötter. Yrket fordrade det, en passiv lydnad hade gjort honom
stelfrusen och domnad, han svarade på frågorna med ett sömndrucket barns
lallande tal.

Etienne försökte fåfängt under en kvarts timme att få honom att tala
politik. Han sade ja och han sade nej, utan att tyckas begripa; kamrater
hade berättat, att kaptenen var republikan, hvad honom själf beträffade
hade han intet begrepp om dylikt, det var honom likgiltigt. Om man
befallde honom att skjuta, så skulle han skjuta för att inte bli bestraffad.
Arbetaren hörde på honom och greps af folkets hat mot armén, mot dessa
bröder, hvilkas hjärtan man förvandlade genom att ta på dem ett par röda byxor.

»Och ni heter?»

»Jules.»

»Hvarifrån är ni?»

»Från Plogof, där borta.»

Han sträckte på måfå ut handen. Det var i Bretagne, mera visste han
inte. Hans lilla bleka ansikte lifvades upp, han började småskratta, helt
värmd.

»Jag har min mor och min syster. De vänta säkert på mig... Ack,
det blir inte i morgon, jag kommer... När jag gaf mig i väg, följde de mig
ända till Pont-rAbbé. Vi hade fått en häst hos Lepalmecs, han hade så
när brutit benen af sig nedanför backen vid Audierne. Kusin Charles
väntade oss och bjöd oss på korf, men den fastnade oss i halsen, ty kvinnorna
gräto så mycket... Ack min Gud, så långt det är hem!»

Hans ögon blefvo fuktiga, utan att han upphörde att småskratta.
Plogof s öde hed, denna vilda udde af Raz, som piskas af stormarna, tedde sig
för honom i bländande solsken under ljungens rosenfärgade årstid.

»Säg, tror ni», frågade han, »om jag inte har blifvit bestraffad, tror ni
då, att man om ett par år skall ge mig en månads permission?»

Etienne började att bli orolig, då han märkte Jeanlin, som strök
omkring i busksnåren med häpen min, då han fick se Etienne där uppe. Pojken
gaf honom en vink. Hvad tjänade det till att drömma om att fratemisera
med soldaterna? Plötsligt förstod han Jeanlins åtbörd: af lösningen kom.
Etienne gick sin väg och skyndade springande hem för att begrafva sig i
sin kula i Réquillart med hjärtat än en gång sönderslitet af vissheten om
nederlaget.

På slaggbergets topp stod Jules fortfarande orörlig med blicken
stirrande ut i den fallande snön. Sergeanten närmade sig med sina män, de
reglementerade ropen växlades.

»Wer da?... Ge lösen!»

Och man hörde de tunga stegen åter aflägsna sig, ljudande som i ett
eröfradt land. Fast det dagades allt mera, var det ej den minsta rörelse i
grufbyarna. Grufarbetame kände ett tyst raseri under militärens stöfvel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free