Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvarför voro ni inte i kyrkan i söndags, mina barn? Det är orätt af er,
kyrkan ensam kan rädda er... Lofva mig att komma om söndag.»
Maheu såg på honom och utan att säga ett enda ord började han åter
sitt tunga trampande fram och åter. Det var hustrun, som svarade:
»I kyrkan, herr pastor — hvarför skulle vi göra det? Drifver icke den
gode Guden gäck med oss? Hvad har väl min lilla flicka gjort honom, hon,
som sitter där och skälfver i feber? Hade vi inte tillräckligt med elände
förut, utan han skulle också göra henne sjuk, när jag inte ens kan ge henne
en kopp varm hafresoppa?»
Prästen talade nu länge, stående. Han begagnade sig af strejken, af
detta förskräckliga elände, denna hungerns förbittrade hätskhet, med en
missionärs glöd, när han predikar för vildarne till sin religions ära. Han
sade, att kyrkan var de fattigas vän, att den en dag skulle låta rättvisan
segra och förhärligas genom att nedkalla Guds vrede öfver de rikas
missgärningar och orättfärdighet. Och den dagen skulle snart gry, ty de rika
hade intagit Guds plats; de hade kommit därhän, att de styrde utan Gud,
sedan de gudlöst hade stulit makten. Men om arbetarne ville en rättvis
fördelning af jordens goda, borde de oförtöfvadt öfverlämna sig i prästernas
händer, liksom vid Jesu död de små och ringa hade samlats kring
apostlarna. Hvilken makt skulle inte påfven få, öfver hvilken armé skulle inte
prästerskapet förfoga, när de kommenderade öfver arbetarnes oräkneliga
skaror! På en vecka skulle man rensa världen från de onda och lastbara,
man skulle förjaga de ovärdiga herrarne, det skulle omsider bli Guds sanna
rike, hvar och en skulle belönas efter förtjänst, ty arbetets lag skulle reglera
den allmänna lyckan.
Hustru Maheu, som lyssnade på hans ord, trodde sig höra Etienne under
deras aftonsamkväm på hösten, när han för dem förkunnade slutet på deras
elände. Men hon hade alltid misstrott svartrockarna.
»Det är ju mycket bra, det där, som ni säger. Men är ni då inte längre
sams med herrskapen?... Alla våra andra präster brukade bli bjudna på
middagar till direktionsherrarna, och så hotade de oss med djäfvulen, så snart
vi begärde bröd.»
Han började på nytt och talade om det beklagliga missförståndet mellan
kyrkan och folket. I förtäckta ordalag angrep han städernas kyrkoherdar,
det högre prästerskapet, biskoparna, som mättade sig af njutningar och
voro uppblåsta af makt samt i sin förblindade enfald ingick förbund med
den liberala bourgeoisien utan att inse, att det var just denna bourgeoisie,
som afsatte dem från herraväldet öfver världen. Befrielsen skulle komma
från landtprästerna, alla skulle resa sig för att med de eländas hjälp
återupprätta Kristi rike. Denna glödande predikan hänförde honom till
mystiska uttryck, och de stackars människorna hade redan under en lång stund
icke förstått honom.
»Det tjänar ingenting till att tala så mycket», brummade plötsligt Maheu,
»det hade varit bättre, att ni hade haft ett bröd med er.»
»Gå i kyrkan om söndag», utropade prästen, »Gud skall sörja för allt!»
Och han gick sin väg, in till Levaques för att skrifta dem i deras tur.
Han frågade så litet efter de för handen varande förhållandena, att han på
16 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
