- Project Runeberg -  Dagbräckning /
242

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

detta sätt utan att ge några allmosor ströfvade omkring i grufbyarna och
gick tomhändt genom denna armé, som höll på att dö af hunger.

Maheu gick alltjämt fram och åter, man hörde nu endast golfhällarnas
regelbundna skakning. Ett ljud liksom från ett upprostad t hissblock lät
sig förnimmas, det var gubben Bonnemort, som spottade i den kalla spisen.
Så började åter de taktmässiga stegen. Genom febern försänkt i dvala,
hade Alzire börjat att sakta yra, hon skrattade, trodde, att det var varmt
och att hon lekte i solskenet.

»Sakramenskadt roligt det här!» yttrade hustru Maheu efter att ha
känt på hennes kinder, »hon riktigt bränns... Nu väntar jag inte längre
på honom, det svinet; de där bofvarna ha förbjudit honom att gå till oss.»

Hon menade doktorn och bolaget. Hon gaf i alla fall till ett glädjerop,
då hon såg, att dörren åter öppnades. Men armarna sjönko ned igen, hon
stod där rak och med dyster min.

»God afton!» sade Etienne halfhögt, sedan han hade noga stängt
dörren.

Han kom ofta på detta sätt, när det hade blifvit mörkt på kvällen. Redan
från andra dygnet hade Maheus känt till hans gömställe. Men de bevarade
hemligheten; i grufbyn visste ingen mera säkert, hvad det hade blifvit af
Etienne. Detta omgaf honom med något sagolikt. Man trodde i
allmänhet fortfarande på honom, hemlighetsfulla rykten voro i omlopp: han skulle
komma igen med en armé, med kistor fulla af guld; och det var alltjämt den
trosvissa väntan på ett underverk, det förverkligade idealet, det plötsliga
inträdet i rättfärdighetens rike, som han hade lofvat dem. Somliga sade
sig ha sett honom i en kalesch i sällskap med tre herrar på vägen till
Mar-chiennes, andra försäkrade, att han skulle vara i England ännu ett par
da-dagar. Men till sist började dock misstroendet, gyckelmakare beskyllde
honom för att hålla sig gömd i en källare, där Mouquette höll honom varm,
ty denna förbindelse, .som hade blifvit bekant, skadade honom. Midt
under hans popularitet fanns det en långsamt uppspirande ovilja, den dofva
påtryckningen af omvända, som fattats af förtviflan och hvars antal måste
småningom tillväxa.

»Ett sådant hundväder!» tilläde Etienne. »Och ni ha intet nytt att
förkunna, fortfarande bara sämre och sämre?... Man har sagt mig, att
lille Négrel har farit till Belgien för att skaffa hit folk från Borinage. Är
det sant, då är det förbanne mig slut med oss!»

Han ryste, när han trädde in i detta iskalla och mörka rum, där hans
ögon först måste vänja sig, innan han kunde se de olyckliga, hvilkas
där-varo han gissade sig till af de fördubblade skuggorna. Hvilket elände och
lukten och de hopsjunkna kropparna och den förfärliga medömkan, som
snörde ihop hans strupe! Anblicken af denna dödsvånda upprörde honom
till den grad, att han sökte efter ord för att råda dem att underkasta sig.

Men Maheu stannade häftigt framför honom och skrek:

»Folk från Borinage! Åh, det våga de inte, de ynkryggarna!... Låt
dem bara skicka ned arbetare från Borinage, om de vilja, att vi skola
ödelägga grufvorna.»

Eitenne svarade förläget, att man inte kunde röra på sig och att
soldaterna, som bevakade grufvorna, skulle beskydda de belgiska arbetarna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free